Stockholmskontoret för Läkare utan gränser öppnades 1993. Det ligger vid den fridfulla Atlasgatan i Vasastan. Kontoret är mycket spartanskt.

– Högst 15 procent av de pengar som samlas in går till administration, säger Anneli Folkesson som är narkossjuksköterska och kanslichef på Stockholmskontoret
Hon har arbetat för Läkare utan gränser i Tjetjenien och Burundi. Innan dess arbetade hon en tid vid Moder Teresas sjukhus i Calcutta.

– Jag ville använda min utbildning för att göra en humanitär insats. Men det var äventyrslusta också, som fick mig att vilja resa ut och arbeta.

Den gemensamma nämnaren för dem som arbetar inom Läkare utan gränser är viljan att göra en humanitär insats för människor som lider på grund av väpnade konflikter och inbördeskrig eller lever i extrem nöd och fattigdom av andra orsaker.

Färdiga paket av nödhjälpsmaterial, ”kits”, gör det möjligt att med kort varsel sätta upp koleraläger, behandla malariasjuka och massvaccinera flyktingbarn. I krigslägen när människor flyr sina hem är det bråttom att nå fram med hjälp innan sjukdomar börjar spridas och människor är totalt utmattade. Rent dricksvatten och fungerande latriner är nödvändiga för att hindra att smitta sprids. Därför finns i varje team någon som är hemma på det området.

Opionionsbildare
Organisationens sex operationella centra finns i Paris, Bryssel, Geneve, Amsterdam, Barcelona och Luxemburg. Därifrån leds de olika projekten. De övriga 13 sektionerna ägnar sig i huvudsak åt att rekrytera personal till projekt, samla in pengar, informera och bedriva opinion och vittna om vad som händer i krigsdrabbade länder. Det var Läkare utan gränser som först vittnade om folkmordet i Rwanda 1994.

Det är dyrt att skicka ut medicinska team, utrustning, mat och läkemedel till olika oroshärdar i världen. Läkare utan gränser finansierar sin verksamhet både med pengar från statliga myndigheter i respektive länder och från överstatliga som FN och EU. Sida stödjer flera av de projekt som den svenska sektionen driver, pengar kommer också från Radiohjälpens insamlingar. Viktigt för organisationen är att minst hälften av pengarna kommer genom privata gåvor från enskilda personer. Det garanterar att man kan behålla sitt oberoende och handlingsfrihet.

Den svenska sektionen har ett 40-tal aktiva medlemmar och 4 000–5 000 stödmedlemmar. Den skickar i genomsnitt ut 35 personer per år. I ett projekt ingår vanligtvis en läkare, två sjuksköterskor och en person med teknisk utbildning och lokal vårdpersonal.

I många traditionella hjälporganisationer krävs lång erfarenhet för att få arbeta i u-land. Läkare utan gränser tar gärna emot unga och ganska nyutbildade sjuksköterskor och läkare. Personliga egenskaper och engagemang är avgörande. Goda språkkunskaper är nödvändiga.

Men det ställs vissa grundläggande krav. En sjuksköterska ska ha arbetat kliniskt i minst två år efter examen. Hon eller han ska också ha gått den ICH-kurs (International Child Care) på tolv högskolepoäng som ges vid Uppsala universitet. Det är en kurs i u-landshälsovård som sjuksköterskor och läkare går tillsammans. Den ger grundläggande kunskap om tropiska sjukdomar, men också om mobila latriner och vattenförsörjning. Läkare ska vara klara med sin AT-tjänstgöring och ha fullgjort kursen i tropikmedicin.

Har blivit farligare
Innan man skickas ut får alla gå en förberedande kurs på några veckor och lära sig hur man arbetar i organisationen, och vad man måste tänka på för sin egen säkerhet. Det har blivit farligare för hjälparbetare under 90-talet, enligt Anneli Folkesson. Därför är det viktigt att följa uppgjorda säkerhetsregler.

Alla fältarbetare arbetar som volontärer för tidsbestämda perioder. Sex månader är vanligast, men vid svåra katastrofer kan det också bli fråga om kortare perioder. Den som anställs måste vara förberedd på att bo väldigt primitivt, i hydda eller tält, och arbeta för en ersättning kring 5 000 kronor per månad.