Förslaget kommer från Elsy Athlin, omvårdnadschef vid Östersunds sjukhus och tidigare lektor vid Hälsohögskolan i Umeå.

Hon presenterade sitt förslag inför ett hundratal vårdlärare i samband med en nationell konferens om teori och praktik i utbildningen. Konferensen hölls i Kristianstad i mitten av augusti.

– Det traditionella sättet att dela upp sjuksköterskeutbildningen i en teoretisk och en praktisk del bidrar till att vi fortfarande har svårt att åstadkomma en utbildning som klarar högskolans krav, säger Elsy Athlin och hänvisar till Högskoleverkets granskning av sjuksköterskeutbildningarna 1996.

Tio utbildningar ansågs inte klara kraven på högskolemässighet, bara fyra bedömdes som fullt högskolemässiga.

Enögt synsätt
I sjuksköterskeutbildningen har teori och praktik alltid skilts åt. Förr var det till övervägande delen praktik och endast en mindre del teori. Sedan sjuksköterskeutbildningen 1982 blev högskoleutbildning har allt större tonvikt lagts vid de teoretiska ämnena.

Många anser att detta skett på bekostnad av den praktiska träningen. I sjuksköterskeprogrammen är det framför allt de teoretiska avsnitten i huvudämnet omvårdnad som gett högskolepoäng. De praktiska momenten har inte haft samma status.

– Det är ett enögt sätt att se på kunskap vid inlärning. Men vi är faktiskt på väg att få till stånd en förändring på sjuksköterskeutbildningarna runt om i landet, säger Elsy Athlin.

Samtidigt påpekar hon att ett av vårdhögskolornas största problem på senare år just har varit att bli ense om vad huvudämnet egentligen ska innehålla. Genom att inte räkna med praktiken har många skolor haft svårt att få in 60 poäng i huvudämnet. I stället har sådana ämnen som pedagogik, psykologi och sociologi integrerats i huvudämnet. Praktiken och mötet med patienterna har med andra ord inte ansetts ge lika mycket omvårdnadskunskap som exempelvis pedagogik och sociologi.

– Eftersom omvårdnad till sin natur alltid omfattar någon form av möte och interaktion med patienten kan omvårdnad som ämne aldrig vara enbart teori. För att nå högskolemässigt djup i ämnet omvårdnad måste teorin integreras och studeras tillsammans med klinisk tillämpning, säger Elsy Athlin. Hon menar att man i stället för att skilja på praktik och teori bör dela upp utbildningen i en preklinisk och en klinisk utbildning.

I den prekliniska delen ingår alla ämnen som inte är av direkt klinisk karaktär men ändå är av stor vikt för den blivande sjuksköterskan. Exempelvis allmän omvårdnad, vetenskapsteori och metod, organisation, ledarskap och biämnen som pedagogik, sociologi, statsvetenskap och naturvetenskapliga ämnen.

Den kliniska delen handlar om den specifika omvårdnaden. Den föreslås bland annat innehålla kliniska teorier där patienten, vårdmiljön, vårdorganisationen och vårdhandlingarna är centrala och där kunskap om sjukdom, medicinsk diagnostik och behandling kopplas samman med omvårdnadsdiagnostik och omvårdnadshandlingar.

Nyckeroll för handledarna
Precis som i läkarutbildningen består den kliniska utbildningen av en sammanhållen enhet där teoretiska studier och praktiska tillämpningar ses som varandras förutsättningar.

– I och med att praktiken tillmäts samma tyngd som teorin blir det betydligt lättare att få ihop 60 akademiska poäng i huvudämnet, anser Elsy Athlin.

Det förutsätter dock att praktiken bedrivs på ett högskolemässigt sätt. Här spelar yrkeshandledarna ute på klinikerna en nyckelroll.

– Problemet i dag är att flertalet sjuksköterskor som fått uppdraget att vara handledare själva fick sin utbildning på den tiden då den inte var akademisk utan i stället styrd av det medicinska paradigmet. De har därför ofta stora svårigheter att hjälpa studenterna att söka kunskap, ställa kritiska frågor och anknyta det kliniska arbetet till relevant forskning. De har också svårt att hålla fokus på omvårdnadens innehåll, mål och metoder.

– Det räcker inte med enbart handledarutbildning. Först och främst måste arbetsgivarna satsa på att ge handledarna fortbildning i omvårdnadsvetenskap. Det behövs också fler sjuksköterskor. Handledarna måste få mer tid för handledningen, för egna reflektioner, planering och uppföljning.
Elsy Athlin vill också se en ökad samverkan mellan skolorna och klinikerna där de gemensamt tar ansvar för utbildningen. Exempelvis genom att inrätta fler kombinationstjänster (gemensamt anställda av klinik och skola) för adjunkter och lektorer.