Det är kris i vården och rapporter om brist på sjuksköterskor kommer från hela landet. Nu börjar det också bli ont om undersköterskor, åtminstone i storstadsområdena.

Under den nyss avslutade valrörelsen var vårdfrågorna ett huvudtema. I somras tillsatte regeringen en särskild kommission med uppgift att föreslå åtgärder för att trygga rekryteringen av personal i vård och omsorg. Och i
yrkesinspektionsdistrikten runt om i landet slår man larm om dålig arbetsmiljö, både fysiskt och psykiskt.

Värst är det som vanligt i storstadsområdena.

Men Åsa Andersson, ordförande i Vårdförbundets Stockholmsavdelning, är inte förvånad. Inte över bristen, däremot över att den tycks komma som en överraskning.

– Vi visste redan för flera år sedan att det skulle finnas för få sjuksköterskor i Stockholm, säger hon. Det redovisades mycket tydligt för hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) redan 1996.

800 fattas
HSN-stabens siffror pekade på att det 2000 skulle fattas omkring 800 sjuksköterskor. Det har med andra ord funnits rätt lång tid att rekrytera sjuksköterskor.

– Det som händer nu är att arbetsmarknadsläget ger sjuksköterskor som tröttnat på slitet andra alternativ, säger Åsa Andersson. Men det understryker bara den kris man redan tidigt kunde se komma.

Inte heller Mikael Sundesten säger sig vara förvånad. Som ordförande i landstingsstyrelsens personalutskott har han det yttersta politiska ansvaret för personalförsörjningen i Stockholmslandstinget.

Han håller med Åsa Andersson om att man kunde se bristen komma redan för lång tid sedan.

En sak i taget
Men om ni visste att bristen skulle komma, varför gjorde ni inget åt det?

– Det finns ett problem: Vi har svårt att göra mer än en sak i taget, säger Mikael Sundesten. Personalavdelningarna har tidigare alltid arbetat med att rekrytera. Det vände – från början av 1990-talet gällde det att göra sig av med folk. Så arbetade man fram till årsskiftet 1997/98. Det är svårt att arbeta med båda sakerna på samma gång.

Men Åsa Andersson är kritisk. Nedläggningar och omorganisationer har lett till att kraven på de sjukvårdsanställdas kompetens har ökat. Men arbetsgivaren har inte insett att man måste förändra personalstrukturen parallellt med detta.

Det var inte särskilt många sjuksköterskor som blev av med sina jobb när sjukhusen i Stockholms län förändrades, och de som gjorde det har gått olika vidareutbildningsprogram. Bara få undersköterskor har vidareutbildat sig till sjuksköterskor.

– Många vill helt enkelt inte bli sjuksköterskor, de har sett hur det är och vilken lönen är och tycker inte att det är ett attraktivt arbete, säger Åsa Andersson.

– Och Kommunal tycker att man ska utveckla undersköterskeyrket så att undersköterskor kan utföra det som i dag är sjuksköterskeuppgifter.
Också på arbetsgivarsidan ökar insikten om att många faktorer bidrar till att skrämma bort sjuksköterskorna från vården. Mikael Sundesten pratar om att sjuksköterskorna ska kunna höja kompetensen, söka chefsjobb och ha möjlighet att göra karriär.

Det finns exempel på att sjuksköterskor blivit chefer på nivåer över första linjens chef. Men då handlar det nästan alltid om vårdcentraler. På de stora sjukhusen är det näst intill omöjligt.

– Där krävs det värderingsförändringar i toppen – i sjukhusledningen, i divisionsledningarna, i klinikledningarna. De måste tycka att det är bra att det kommer in andra än läkare som chefer, att det tillför något. Denna värderingsförändring har man som politiker svårt att tvinga fram, säger Mikael Sundesten.

Som ett led i att öka tillgången på personal har landstinget lovat alla vikarier fasta jobb och att alla deltidsanställda ska erbjudas heltidstjänster. Det tycker förstås Åsa Andersson är bra. Men det visar sig att de flesta av dem som arbetar deltid vill fortsätta att göra det. Det finns olika skäl till det: man är småbarnsförälder, man tycker det är för tungt och orkar inte arbeta mer än deltid.

Fostrad med deltidstjänster
– I landstinget är man fostrad med deltidstjänster, säger Åsa Andersson, det fordras en kultursvängning innan heltid blir normen. Det ändrar man inte över en natt.
Bristen på sjuksköterskor är också en följd av minskad utbildning. Skolorna fick inte mer pengar när sjuksköterskeutbildningen förlängdes till tre år i början av 1990-talet. Följden blev att de inte kunde utbilda så många sjuksköterskor som tidigare.

Först 1996 utökades utbildningen med 30 platser och nu i höst har ytterligare en klass med 30 studerande tillkommit. Ytterligare klasser kommer under 1999 och 2000.