Egentligen är det väl inget särskilt med avdelning 34 på Växjö lasarett. En allmänkirurgisk avdelning med inriktning mot mag-tarmkirurgi på ett sjukhus som i likhet med alla andra dras med sparbeting och neddragningar. En avdelning med omkring 30 anställda, alla kvinnor, de flesta i 45-års åldern. Och med en avdelningsföreståndare om vilken folk säger att hon är stark och vet vad hon vill.

Hon heter Anneli Berg och har varit avdelningsförståndare på 34:an sedan 1991. Avdelningens tradition av handledning går ännu längre tillbaka. Redan för nio år sedan hade personalen sjukhusprästen som handledare. Handledningen var upplagd som en studiecirkel och gruppen diskuterade existensiella frågor och lärde sig krisbearbetning.

Få tala om svåra situationer
Den här gången bygger handledningen på frivillighet och gruppen leds av två psykiatrisjuksköterskor med steg 1-utbildning. Hittills har man träffats tre gånger och har nätt och jämt börjat hitta formerna för hur man ska arbeta. Men på avdelning 34 är avdelningsföreståndaren Anneli Berg och sjuksköterskorna Ewa Bergström och Ulla-Mia Jonsson klara över vad de förväntar sig.

– I handledning ska man få tala om svåra situationer i arbetet – utan att gräva bakåt i sig själv. Man ska få lära sig mer om mötet med patienterna och få hjälp med sådant som är jobbigt, även i personalgruppen, säger Anneli Berg.

Själv ingår hon i ett nätverk med arbetsledare men deltar inte i handledningen. »Där ska de slippa alla chefer och arbetsledare«, säger hon.

– Handledning ger möjlighet att reflektera över svåra situationer. Vi väljer själva vad vi vill ta upp och får feedback på det. Det hjälper mig att förstå varför jag reagerar och beter mig på ett visst sätt, säger Ewa Bergström.

– Många gånger innebär vår stressade arbetsmiljö att vi inte hinner tänka tillbaka, tillägger Ulla-Mia Jonsson.

Det är en förmån att på det här viset få gå ifrån avdelningen och tala om sådant som de annars inte hinner med. De djupa funderingar som kommer upp vid handledningen gör att de lär känna varandra bättre och att respekten för varandra ökar. Visst har de diskuterat för- och nackdelar med att inte alla måste delta. Kanske är det till och med så att de som behöver det mest är de som väljer att avstå. Å andra sidan är det väldigt dåligt för gruppen om några sitter tysta och önskar sig därifrån. Och så tror de att fler kommer att ansluta sig så småningom. När de förstår vad det går ut på och hur bra det är.

Misstänksamhet mot att »rota i sig själv«
En bra handledare ska vara lyhörd och kunna locka ur dem saker. Han eller hon ska också kunna driva diskussioner och få alla att delta. Det är krav som Anneli, Ewa och Ulla-Mia är samstämmiga om. Den senaste handledningen har bara pågått några månader, trots det förstår de knappt hur de skulle orka med arbetet utan den. Ändå är det förhållandevis få inom den somatiska vården som har handledning. Vad tror de att det beror på?

– Bland många andra yrkesgrupper är det ju självklart, konstaterar Ulla-Mia.

– Jag tror det finns en utbredd misstänksamhet mot att rota i sig själv och en ovilja att andra ska veta saker som man vill hålla för sig själv. Det går ju inte att komma ifrån att man har en roll på arbetet och en utanför. Många vill hålla isär de rollerna, svarar Anneli.

Handledning behövs för att det är svårt att räcka till. Man vet så väl att patienterna behöver tid och att de har behov av att prata – men det hinns för sällan med.

– Vi vet vad vi vill men vi kan inte leva upp till det, säger Ewa.

Alltför mycket av deras tid går till kontroll av teknisk utrustning. Apparater larmar utan att man hittar någon orsak och det piper om centrala venkatetrar och smärtpumpar. De allt äldre patienterna med hjärtproblem kräver mycket övervakning, och det gör också de svårt sjuka patienter som förr vårdades på iva. Det krävs snabba insatser och snabba beslut och det är inte lätt att växla till att sitta stilla på en sängkant och bara lyssna.

– Handledning räcker inte för att komma tillrätta med den stressade arbetsmiljön, slår Ulla-Mia fast.

Det är ingen ersättning för fler händer, men med Anneli Bergs ord: »Handledning är ett måste för att orka med arbetet på en sådan här avdelning.«

– Det borde vara en självklarhet, säger sjuksköterskorna på en ganska vanlig kirurgavdelning på Växjö lasarett.