I det lilla samtalsrummet på Växjös lasaretts psykiatriska mottagning hänger en tavla. Från ett gallerförsett fönster – eller är det bara gammaldags spröjs – i ett dunkelgrått rum ser man ut över en ljusare himmel. Det ges lika många tolkningar av konstnärens intentioner som det finns personer i rummet.

Så är det i handledning också, enligt Gunnar Axelsson och Paul Johanneson. De är båda psykiatrisjuksköterskor med
steg 1-utbildning och har haft personalgrupper i handledning sedan 1991. Men det är först på senare år som de börjat få förfrågningar om att handleda personal inom den somatiska vården. Det tycker de är bra. De är övertygade om att handledning kan förebygga utbrändhet, men är noggranna med att understryka att det inte är ett svar på bemanningsproblemet i vården.

– Stress och utbrändhet uppstår för att sjukvårdspersonalen inte hinner med att möta patienterna, säger Gunnar Axelsson.

Vänder upp och ner på hypoteser
Det senaste året har de haft handledningsgrupper tillsammans och utvecklat samarbetet till en metod. Ofta delar de in en stor grupp i två mindre. Några sitter lite avsides med en av handledarna och diskuterar en svår patient eller en händelse som väckt starka känslor. Den andra handledaren sitter med resten av gruppen och lyssnar för att efteråt dela med sig av sina tankar om vad de hört. Gunnar och Paul beskriver det som en sorts spegling.

– Vi vänder upp och ner på åsikter om patienter och problem, säger Paul.

De yttre ramarna för handledningen är inte oviktig. Det
ska vara en stund och en plats som är skild från avdelningen.
En gång i månaden i en och en halv timme lyser röd lampa
och ingen får störa. Detta är kanske den enda möjligheten
som gruppen har att sitta ner och prata igenom svåra känslor
utan att bli avbrutna. Och det gör de med avgivet tysthetslöfte.

De första träffarna med personalen på avdelning 34 var väldigt åtgärdsinriktade. Vana vid stress och snabba insatser blev de frustrerade av att sitta ner och inte göra nytta. Handledarna försöker att hejda dem att fatta beslut som rör arbetet. Beslut stänger en massa dörrar, som de säger. Hindrar andra synsätt att ta form. De vill försöka skapa alternativa synsätt.

– Det finns mycket projektioner. Man är besmittad av så olika saker när man möter människor, säger Gunnar.

Får visa sina sämre sidor
I handledning kan personalen sitta ner och titta på sin vardag med distans. Där ska de kunna känna sig trygga att säga tokiga saker och visa förbjudna känslor. Den glädje, ilska, sorg eller de modersinstinkter som en patient kan väcka till exempel. Någons berättelse om en jobbig patient kan sluta med en mer sammansatt bild av personen. Andras reflektioner ger nya dimensioner.

– Det är ett stöd bara att få visa sina sämre sidor och höra att andra tycker och tänker som jag. Det blir tillåtet att slippa gå in till en patient och att inte bara vara duktig, säger Paul.

– Handledning är också kunskapsöverföring. Det finns en oerhörd kompetens bland personalen som sprids genom att man talar med varandra, lägger han till.

– De är experterna och vi lockar fram deras kunskaper, säger Gunnar.

I handledningen samlar man på upplevelser – inte fakta. Och inte på sanningar. Här får man i ord uttrycka sådant som annars riskerar att sätta sig i magen. Gunnar och Paul säger att de försöker skapa de stunder för återhämtning som det fanns möjligheter att få under pauser i arbetet för tio eller femton år sedan. En slags formaliserad återhämtning.