Syfte: Att undersöka förekomsten av psykiska symtom hos kvinnor tre år efter födelsen av ett dött barn och om omhändertagandet i samband med barnets födelse påverkar symtombildningen.

Design: Epidemiologisk metodik.

Plats: Sverige.

Studiepopulation: 759 kvinnor varav 380 har fött ett dött barn 1991 (fall) och 379 (kontroller) har fött ett levande barn samma år. Av kvinnorna som mist sitt barn medverkade 314 (83 procent) i studien och av kontrollerna medverkade 322 (84 procent).

Metod: Information inhämtades via ett postat anonymt frågeformulär i oktober 1994. Frågor om vård före, under och efter barnets födelse formulerades för den aktuella undersökningen. Minnesbilden av barnet definierades utifrån abstrakta minnen som att ha sett, hållit och rört vid barnet. För konkreta minnen formulerades frågor om exempelvis fotografi av det döda barnet, hand/fotavtryck och hårlock från barnet och ultraljudbild av barnet. Svar på frågor om vård och stöd erhölls retrospektivt vid studiens genomförande och avspeglar kvinnans minne om vad som hände vid tiden före, under och efter barnets födelse. För att mäta ångest- och depressionsrelaterade symtom användes The State-Trait Anxiety Inventory (stai) samt en depressionsskala för undersökningar i allmänna populationer, Center for Epidemiological Studies-Depression scale (ces-d). Mätningen gjordes under den period som kvinnorna fyllde i formuläret och är således en tvärsnittsstudie av dokumenterade symtom under en viss vecka tre år efter barnets födelse.

Huvudresultat: Studien tyder på att de psykiska komplikationerna tre år efter födelsen av ett dött barn är få. Medelvärdet på den skala som användes för att mäta ångestsymtom visade endast en liten skillnad mellan de kvinnor som fött ett dött barn och dem som fött ett levande barn och medianvärdet var identiskt i de båda grupperna. När det gäller symtom relaterade till depression var skillnaden inte statistisk signifikant. Ett klart samband mellan igångsättning av förlossningen mer än ett dygn efter bekräftelsen av barnets död i livmodern och ångestsymtom uppmättes i studien. De kvinnor som födde ett dött barn och som inte hade varit tillsammans med sitt barn så lång tid som de själva önskat efter förlossningen, hade högre förekomst av ångestsymtom än de kvinnor som var nöjda med den tid de fått med sitt döda barn. Kvinnor som födde ett dött barn och som hade ett fotografi de var nöjda med, hand- och fotavtryck, en hårlock eller en ultraljudsbild av sitt barn hade färre ångestsymtom tre år efter förlossningen än de kvinnor som inte hade några minnesföremål från barnet.

Slutsatser: För flertalet kvinnor är det troligtvis viktigt att inducera förlossningen så snart det är praktiskt möjligt efter att diagnosen av barnets död är bekräftad. Det är betydelsefullt att efter det döda barnets födelse skapa en lugn och tillåtande atmosfär där kvinnan kan tillbringa så lång tid som hon själv önskar med sitt döda barn. En viktig uppgift för personalen är att ta tillvara minnen av det döda barnet, att under den begränsade tidsperiod det är möjligt klippa av en hårlock, ta hand- och fotavtryck och ta ett välarrangerat och bra fotografi av barnet.

För korrespondens
: Barnmorska, Dr med vet Ingela Rådestad, vik lektor Mälardalens högskola, Institutionen för Vårdvetenskap, Box 883, 721 23 Västerås. E-post: ingela.radestad@mdh.se.
Fax: 021-10 16 33, telefon 021-10 14 78.