När den så kallade vårdkommissionen tillsattes för ett halvår sedan var den avsedd att utgöra ett insiktsfullt och målmedvetet svar på de många illavarslande profetiorna om morgondagens hälso- och sjukvård. I intervjuer poängterade statsministern att vården och omsorgen måste bli en attraktiv sektor inom arbetsmarknaden och att det troligen skulle kosta mycket pengar.

Kalla fakta är att befolkningen blir allt äldre, det vill säga lever allt längre och därmed i ökande grad har behov av allehanda vård- och omsorgsinsatser. Samtidigt går de stora årskullarna från 40-talet i pension en bit in på 2000-talet. Antalet ungdomar  totalt har minskat och prognoserna för hur många som kommer att finnas tillgängliga för arbete inom verksamheter som nu gradvis förlorar sin status är inte så optimistiska. Morgondagens vård- och omsorgspersonal måste alltså om inget görs rekryteras i en tuff konkurrenssituation.

Frågan är dock om man får ha så höga förhoppningar om nytänkande – eller snarare om undertryckande av särintressen och divergerande uppfattningar – på en grupp människor, av  vilka hälften representerar berörda parter på arbetsmarknaden. Dessa fem, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, Saco (Läkarförbundet), TCO (Vårdförbundet) och LO (Kommunalarbetarförbundet), är troligen överens om att kommissionen inte ska ägna sig åt de frågor som traditionellt är förhandlingsbara mellan arbetsmarknadens parter. Hit hör till exempel sådant som rör lönesättning och arbetsmiljö. För övrigt skiljer sig nog uppfattningarna högst väsentligt om vad som kan och ska göras.

Arbetsgivarna har visat svalt intresse för att på allvar diskutera organisationsförändringar. De hävdar – mot bättre vetande – att man ska »utbilda bort bristen«. Lyckas inte det kommer troligen intresset att riktas mot de regelverk som omger vården. De lagar, reglementen och råd som finns för skyddet av patienten inom hälso- och sjukvården skulle i en allvarlig bristsituation kunna tummas på och kompetens och kvalitet ses mera som honnörsord. Önskemål om lättnader i regelverket skulle säkert stödjas av Kommunal som, utan att fundera över patientens rättigheter, dess emellan tycker att Vårdförbundet enögt blåst till revirstrid med sina krav på erkännande av medlemmarnas professioner.

Det kan alltså bli bekymmersamt att hitta förslag som kommissionens ledamöter kan vara överens om. Så frågan blir vad de statliga pengar som kommissionen förutsätts ha rätt att öronmärka för sina förslag skulle kunna användas till?

I ett proklamerat kunskapssamhälle med krav på ett livslångt lärande kan det ligga nära till hands att premiera tanken på den kontinuerliga höjningen och utvecklingen av individernas kompetens. Samhället förändras, verksamheter också. Den formella och informella kompetens som räckte igår finner ofta inte nåd i dag.

För att vädra ett exempel som lätt kan uppfattas som ett »Vårdförbundets särintresse«: Kärnämnet inom sjuksköterskornas verksamhet är omvårdnad men den formella kunskapen har bara de som utbildats efter 1993. Visserligen avvisar ingen arbetsgivare i dag av ideologiska skäl de anställdas önskemål om utveckling men landstingen och kommunerna har inte råd att fort- och vidareutbilda i den omfattning det skulle bli tal om.

Därför borde arbetsgivare och skolor med hjälp av statliga bidrag entusiasmeras för att hitta kreativa lösningar som skulle hjälpa till att både tillfredsställa verksamhetens – ytterst patienternas – och enskilda individers behov och önskemål. Statliga pengar skulle också kunna driva fram och stödja varjehanda försök med organisationsförändringar som arbetsgivarna av ekonomiska skäl måste avstå ifrån.

En stor hjälp för vård- och omsorgsområdena vore utan tvekan om staten med kraft sa ja till »mångfald i produktionen«. De hinder som i dag finns för professionella grupper att etablera sig fritt borde snarast avskaffas och möjligheterna att teckna vårdavtal underlättas. Det finns idag många indikationer på att till exempel  småskalighet, närhet till beslut och möjlighet att fatta egna beslut är eftersträvansvärt.

Blir då dagens och morgondagens rekryteringsproblem lösta med detta? För de som ser löneökningar som enda utväg blir svaret naturligtvis nej. Men sådana här åtgärder kan fungera statushöjande fast bakvägen! Förutsättningarna för att sätta patienten i centrum ökar med möjligheten att rå över de egna arbetsvillkoren. Vård- och omsorgskvalitet går att konkurrera med och det vore konstigt om detta inte också innebär förändringar vad gäller lönen. Men först måste kommissionen nå konsensus om tagen.