Vården av kvinnor som fött ett dött barn har genomgått ett paradigmskifte. För 20–30 år sedan betraktades dödfödsel som en ”ickehändelse” av vårdpersonalen på BB. De trodde att kvinnan då skulle glömma bort det som hade hänt. Tidigare svenska studier inom området har visat att så många som en av tre kvinnor som förlorat sitt barn vid födelsen, fick långvariga psykiska problem (1–2).

Studien är mycket intressant för både barnmorskor och gynekologer. Den kliniska tillämpningen av Rådestads undersökning är att vårdpersonalens agerande i denna svåra situation är betydelsefull. Förlossningskliniker borde utarbeta rutiner i riktlinje med Rådestads resultat, så att tiden mellan diagnos och induktion av förlossning inte skjuts på i onödan, att kvinnan får se sitt barn så länge hon själv önskar och att hon får konkreta minnen av sitt barn. Rådestad påpekar dock att nya rutiner inte måste följas till punkt och pricka. Personalen bör vara flexibel och lyhörd inför moderns individuella behov.

Undersökningen är genomförd på en stor grupp kvinnor. Kriterier för att få ingå som fall var att kvinnan skulle ha fött ett dött barn efter 28 fullgångna graviditetsveckor. Kriterier för att ingå som kontroll var att kvinnorna fött ett levande och friskt barn på samma sjukhus som fallen och vid en tidpunkt så nära fallen som möjligt. Kvinnorna i båda grupperna skulle ha en fast adress i Sverige och kunna förstå svenska tillräckligt bra för att kunna besvara frågeformuläret. När forskare lägger upp ett personregister, krävs tillstånd av datainspektionen och av etisk kommitté. Det är känsligt att sända en postenkät till kvinnor, som fött ett dödfött barn. Forskningsetik-kommittéer bedömer alltid obehag och risker med ett forskningsprojekt, mot de vinster man kan göra. Studien genomfördes med höga etiska krav och mer finns att läsa i avhandlingen (3), som i framtiden kan hjälpa andra kvinnor som föder ett dött barn.

1. Cullberg J. Reaktioner inför perinatal
barnadöd: psykiska följder hos kvinnan.
Sv Läkartidningen 1966;63:3980–3986.
2. Laurell-Borulf Y. Longterm adjustment after an emotional crisis – a follow up
of women with perinatally dead infant.
Academic Dissertation. Lund: Studentlitteratur, 1982.
3. Rådestad I. Att föda ett dött barn. Vården vid förlossningen och kvinnans situation tre år efter barnets död. Academic dissertation. Stockholm, Karolinska Institutet, 1998.


Tanja Tydén
barnmorska, Dr Med Sc
lektor vid institutionen för folkhälso-
och vårdvetenskap vid Uppsala universitet