Den 88-åriga kvinnan vårdades i kommunens äldreboende då hon en lördagförmiddag plötsligt fick en mörk kräkning, blev medtagen, påverkad, kallsvettig och blek. Hon var tungandad och ”något rosslig i lungorna”.

Tjänstgörande sjuksköterska beslöt att injicera 40 mg Furosemid intramuskulärt. Förbättringen uteblev och de anhöriga kontaktades. Fyra timmar senare hade kvinnan blivit ännu mer tungandad och fått »svår värk«.

Sjuksköterskan injicerade då ytterligare 40 mg Furosemid och dessutom 10 mg Morfin intramuskulärt. Hon rapporterade till nattpatrullens distriktssköterska, som efter att ha hållit extra uppsikt över patienten under kvällen och natten uppgav att tillståndet förefallit stabilt.

Sjuksköterskan informerade husläkaren på måndagförmiddagen. Läkaren bedömde vid sin undersökning att de kvarvarande symtomen i form av »något tachycard och lågt systol blåsljud« kunde tala för hjärtsvikt. Han ordinerade därefter vätskedrivande läkemedel och morfin vid behov, dock i mindre doser än vad sjuksköterskan gett.

Socialstyrelsen anmälde sjuksköterskan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (hsan) och anser att hon redan vid patientens första hastiga försämring på lördagförmiddagen borde ha kontaktat läkare. Allvarligt är också att hon fortsatte att på egen hand behandla patienten. Morfin är knappast ett förstahandsalternativ vid »svår värk«, och inget tyder på att sjuksköterskan i väntan på läkarkontakt har försökt smärtstilla patienten med det medel (supp Panodil) som fanns upptaget på den generella behandlingsanvisningen. På den fanns inte morfin.

Sjuksköterskan har arbetat i 30 år och är vidareutbildad distriktssköterska. Enligt den medicinskt ansvariga sjuksköterskans yttrande har arbetssituationen på äldreboendet varit mycket pressande för sjuksköterskorna.

Sjuksköterskan uppgav i sitt yttrande till Socialstyrelsen att hon försökte kontakta läkare men misslyckades och skrev att läkaren i efterhand sanktionerat hennes ordination.
Socialstyrelsen ser inte detta som ursäktande omständigheter och konstaterar att kontaktförsöken inte finns dokumenterade i omvårdnadsjournalen.

Sjuksköterskan skriver till hsan att hon bedömde att patienten behövde någon lindring då hon blev allt sämre. I princip godtar hon innehållet i anmälan men hon anser den tre veckor långa avstängningen från medicinhantering som den medicinskt ansvariga sjuksköterskan beslutat om plus det faktum att hennes arbetssituation blev så orimlig att hon ansåg sig tvungen att lämna sin anställning vara straff nog.

Ansvarsnämnden delar Socialstyrelsens uppfattning och ger sjuksköterskan en varning. Beslutet har vunnit laga kraft (hsan 1412/98:A5).