Staten vill styra din lönehöjning

»Risken är stor att vi får fler både lovliga och olovliga strejker«, säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall när hon kritiserar förslaget om att inrätta ett statligt Medlingsinstitut med ökad makt och befogenheter.

Den svenska förhandlingsmodellen har diskuterats intensivt under lång tid. Nästan varje regering under 80- och 90-talen har låtit utredningar se över de regler som utformats under många år och som nästan inte reviderats trots de förändringar som skett på arbetsmarknaden i övrigt. Förslagen i de utredningarna har i stället gömts undan i någon skrivbordslåda i regeringskansliet. Vissa förändringar genomfördes visserligen av den borgerliga regeringen i början av 90-talet, men de återställdes snabbt till det ursprungliga sedan socialdemokraterna återtagit makten 1994.

Den senaste utredningen tillsattes i april 1997, av dåvarande biträdande arbetsmarknadsministern Ulrica Messing. Hon gav uppdraget till Svante Öberg, generaldirektör för Konjunkturinstitutet. Ett delbetänkande presenterades i november 1997, om införandet av en riksmedlare och en förbättrad lönestatistik.

Den 30 november förra året överlämnade Svante Öberg sitt slutbetänkande till biträdande näringsministern Mona Sahlin. Det innehåller en rad förslag (se faktaruta), som omedelbart väckte kritik.

Kulturbyte
Om förslagen genomförs, innebär det att en ny kultur införs i Sverige. En kultur som till stor del importerats från andra länder i Europa. Vid presskonferensen samma dag som överlämnandet till Mona Sahlin svarade Svante Öberg på frågan om man kan överföra system från ett land till ett annat.

– Nej, jag tror inte man kan överföra ett helt system, men man kan ta idéer från system som fungerar bra i andra länder.

Kulturförändringen innebär att staten på ett annat sätt än i dag kommer att kunna ingripa i avtalsförhandlingarna, något som är nästan det fulaste en svensk förhandlare kan tänka sig, oavsett om man representerar arbetsgivare eller fack. De första kommentarerna till Svante Öbergs förslag var också kritiska. TCO-ordföranden Inger Ohlsson och Sacos ordförande Anders Milton pekade på risken för statlig inkomstpolitik. De betonade att staten inte ska blanda sig i och att avtalsparterna själva ska ha ansvaret för löneförhandlingarna. Svenska arbetsgivarföreningen Safs VD Göran Thunhammar avvisade också ökat statligt ingripande.

Risk för fler strejker
– Om förslagen genomförs, spelar statsmakterna ett högt spel med tryggheten på arbetsmarknaden. Man får arbetsgivare och fackliga organisationer som inte längre tar samma ansvar som i dag för avtalen. Risken är stor att vi får fler både lovliga och olovliga konflikter, säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall.

Det kritikerna vänder sig emot är Medlingsinstitutet och dess tänkta makt och påverkansmöjligheter. Förslagen talar om inhopp innan förhandlingarna börjat, om att utifrån samhällsekonomin verka för en »väl fungerande lönebildning«, om att ha rätt att skjuta upp stridsåtgärder 14 dagar, om att kunna tvinga parter till medling och att kunna styra tvister till en skiljenämnd.

Risk för fastställda nivåer
En sak genomsyrar utredningen och förslagen: att de ska leda till mindre löneökningar och bättre samhällsekonomi samt högre sysselsättning. Tanken är att Medlingsinstitutet dels ska ta fram statistik och rapporter om löneutveckling i Sverige och omvärlden, dels ge de samhällsekonomiska förutsättningarna för löneförhandlingarna. Även om Svante Öberg förnekar att Medlingsinstitutet ska fastställa några nivåer, är risken stor att det ändå blir så. Och att den nivån kan bli lika för alla på arbetsmarknaden.

Några bevis för att Svante Öbergs förslag leder till bättre samhällsekonomi och ökad sysselsättning finns inte i utredningen. Visserligen sägs att andra länder, med liknande regler som nu föreslås, haft en bättre ekonomisk utveckling än Sverige. Men samtidigt erkänner Svante Öberg att lönebildningen bara är en av flera påverkande orsaker.

Samverkan viktig
Utredningen talar också om att verka för en samordning av förhandlingarna. En viktig fråga för Vårdförbundet eftersom förbundet valt att gå fram ensamt för att på det sättet få en bättre löneutveckling. Vid presskonferensen sa Svante Öberg
att förslaget inte innebär att Medlingsinstitutet ska kunna tvinga fram samverkan. På Vårdfackets fråga om det hindrar en grupp som anser sig felaktigt lönesatt i förhållande till andra grupper att försöka ändra den relationen, svarade Svante Öberg:

– Det innebär inte att man cementerar något, det bör finnas möjligheter till andra lösningar, men visst blir det svårare för en grupp att jämna ut skillnaderna.

Eva Fernvall tror dock inte att dörren stängs för Vårdförbundets medlemmar.

– Även om det finns risk för att ett Medlingsinstitut fastställer nivåer i de centrala förhandlingarna, kommer inte minst bristen att bidra till att Vårdförbundet bör kunna få ut mer i de lokala förhandlingarna. En förbättrad statistik ur jämställdhetsperspektivet kan också bli en hjälp i de förhandlingarna, säger hon.

Förslagen, och Svante Öbergs förklaringar till varför han lagt dem, kan tolkas som om han mest lyssnat till önskemål som förts fram från arbetsgivarna, framför allt Saf. Tre av de begränsningar av fackets konflikträtt – begränsade sympatiåtgärder, strejkstopp för nyckelgrupper och förbudet när det gäller stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag – är enligt Svante Öberg direkta önskemål från Saf och innebär att den nuvarande balansen mellan arbetsgivare och fack rubbas till arbetsgivarnas fördel. När han fick frågan om det inte räcker med arbetsgivarnas möjlighet att lockouta anställda, svarade han att arbetsgivarna inte tycker att det är bra eftersom en lockout kostar för mycket för dem.

Längre varseltid kan vara bra
Men Eva Fernvall tror inte att Vårdförbundet kommer att påverkas negativt av förslagen.

– Våra konfliktmöjligheter påverkas av samhällsfarligheten och den slår till snabbare än de nu föreslagna reglerna. En förlängning av varseltiden behöver inte heller vara negativ. Av erfarenhet vet vi att tiden fram till att varslen utlöses är viktig för att lösa motsättningar och då kan det vara bra med längre tid, säger hon.

Bred uppslutning tveksam
Svante Öberg betonade gång efter gång vikten av att bara lägga fram förslag som kan få en bred uppslutning. Därför har han bland annat avvisat Saf-kravet på att en medlemsomröstning måste genomföras i den fackliga organisationen innan konfliktåtgärder kan utlösas.
En sådan regel infördes i Storbritannien på 80-talet av Margret Thatchers regering som ett led i hennes mål att minska fackets makt.
Men frågan är om de förslag han ändå för fram vinner den breda anslutning han önskar. Redan samma dag som förslagen presenterades kom ju kritik från båda sidor. Arbetsgivarna tycker inte att han gått tillräckligt långt i begränsningar, medan flera fackliga organisationer anser att han gått för långt.
Avgörande för om förslagen genomförs är kanske de diskussioner på det här området som förs mellan TCO, Saco, LO och Saf. Tydligt är i alla fall att Svante Öberg – i stället för att hans egna förslag genomförs i lag – helst vill se överenskommelser mellan parterna.
– Det som nu är viktigt är att få frågan avförd från dagordningen. Det är ju inte den första utredningen på det här området och vi behöver nu ett beslut så att det blir lugn och ro på arbetsmarknaden, säger Eva Fernvall.