Handledning kan vara den studiehandledning en lärare ger sina studeranden. Det kan också vara omvårdnadshandledning, teorier för att tolka den praktiska omvårdnaden. Så uttrycker sig Barbro Gustafsson, själv omvårdnadsteoretiker och prefekt vid Ersta och Sköndal högskola. Men vårt samtal om handledning handlar om de strukturerade samtal, ledda av en professionell handledare, där sjukvårdspersonal får möjlighet att möta och tolka både sina resurser och sina rädslor. Den sorts handledning som ger insikt om vilka situationer man som omvårdare är illa rustad för och där man får möjlighet att stärka den sidan av sin kompetens.

För att brinna krävs näring
Att det finns ett stort behov av sådan handledning bland sjukvårdspersonal är Barbro Gustafsson övertygad om. Hur man klarar den pressande arbetsmiljön i vården beror till stor del på den »personliga jagrelationen«, säger hon och förklarar begreppet som den relation jag har till mig själv; de krav och förväntningar jag har på mig och min förmåga att förverkliga dem. I handledning kan omvårdaren få hjälp att omvandla sina överkrav på sig själv till en mer realistisk syn på vad god omvårdnad är.

På det sättet kan utbrändhet förebyggas. Men begreppet anser Barbro Gustafsson har blivit missförstått. Hon tror inte alls att man blir utbränd av för mycket engagemang. Snarare då för lite.

– De gamla tankarna om att man som personal inte ska komma för nära patienterna finns kvar inom vården. Man ska distansera sig för att klara sig. Men det är alldeles fel, det är den som inte vågar ha nära relationer som riskerar att bli utbränd. För att brinna krävs näring, och näring får vi i nära relationer.

En viktig roll för en handledare tycker Barbro Gustafsson därför är att stödja omvårdare så att de verkligen vågar gå in i relationer. Att våga dela patientens oro – utan att ta över den. Att göra det och därmed visa att »jag har en känsla för dig« är att bekräfta patienten. Hon målar upp ett scenario för att göra det konkret:

– En mor berättar att hennes barn är utsatt för incest. Du lyssnar och accepterar hennes berättelse och därmed henne som person. När du lyssnar börjar du förstå henne: »Känner du dig som en värdelös mamma?« Ur förståelsen växer insikten om hur du kan stödja kvinnan. Praktiskt genom att ta kontakt med skolan, kanske. Psykiskt genom att stödja henne i sin strävan att vara en god mor.

Men att våga engagera sig är inte alltid nog. Karin Nordin, sjuksköterskan som i Vårdfacket 8/98 berättade om sin utbrändhet, och skrämmande många med henne, har bränt ut sig på ett arbete vars organisation inte prioriterar god omvårdnad.

– Karin vill vara nära patienterna men har ingen organisation som stödjer henne. Hon står mitt emellan patienten och dennes behov och organisationen som kräver att allt mer ska göras med allt mindre resurser.

Barbro Gustafsson drömmer om en organisation som ser sin personal som värdefull och satsar tid och pengar för att den ska lära sig att patientförståelsen är grunden för god omvårdnad. En organisation där en sjuksköterska efter dagens arbete kan sätta sig ner och säga: »Tänk, i dag har jag förstått två personer.« Istället för att konstatera att hon hann vara med på rapporten.

Ibland räcker inte kunskapen till
Skam över tillkortakommanden är bränsle till utbrändhet.
I en tid då man i sjukvården prioriterar det naturvetenskapliga och synliga kan sjukvårdspersonal tjäna 45 minuter på att inte lyssna på patienterna. Det går – men det föder skamkänslor.

– Utbränd blir jag när jag inte kan leva upp till mina egna ideal för att jag måste göra annat än det jag vet är god omvårdnad.
Närande möten behöver inte vara långa, tillägger hon.

Men Barbro Gustafsson tror inte att allt kan skyllas på arbetsorganisation och bristande resurser. Det är inte alltid kunskapen om mötets betydelse är tillräcklig. Om den hjälp det innebär att lyssna, respektera, visa oro och förståelse. Hon har själv i sitt forskningsarbete intervjuat patienter som efter kränkande möten i vården inte sökt hjälp på 10, ibland 20 år. Trots att deras besvär blivit värre.

– Det var då jag förstod kraften i mötet.

Nya insikter – nya möjligheter
Barbro Gustafsson tror på handledning som en arbetsmiljöförbättrare. Mer resurser till handledning stärker såväl livskompetensen som yrkesrollen. På Ersta och Sköndal högskola får de studerande teorianknuten samtalsträning från tredje terminen. Där spelar de rollspel och fokuserar på möten.

– Det är ett sätt stärka omvårdaren. Det ger insikter i svagheter och styrkor i mötet med en vårdbehövande och gör mig medveten om vilken kompetens jag har och vilken jag saknar.
Nya insikter innebär nya möjligheter.

Barbro Gustafsson talar om handledning som ett sätt att öka förmågan att förverkliga det jag vill i den miljö där jag finns. Hon tvekar inte att slå fast att det behövs mer handledning inom sjukvården.

– Personalens anfrätta jagrelationer som under lång tid har tvingats göra avkall på så mycket behöver upprättelse.