Sedan ett par år är Eva Odenberg vårdgrenschef för geriatriken i södra Stockholms produktionsområde. Hon har lämnat psykiatrin. »Jag har gjort mitt«, säger hon. Efter 35 år som chef börjar hon känna sig sliten. Och om dagens psykiatri talar hon med sorg i rösten.

–  Jag har aldrig trott på psykiatrireformen och det gör mig ont att behöva uppleva att den väl fungerande psykiatri som byggdes upp inom vårt sjukvårdsområde har slagits sönder.

Eva Odenberg är en rak och tydlig person som inte knusslar med vem hon är och med vad hon kan. Hon har brunnit för sitt arbete, så till den grad att familjen på åttiotalet sa ifrån att »nu får det vara nog«. Hon tog dem på allvar och slutade åtminstone att arbeta varje helg.

Som ung vägrade hon att ta studenten och gick i stället hushållsskola ett år innan hon började på Statens sjuksköterskeskola. Egentligen ville hon bli slöjdlärare men utbildningen var för dyr. »Det var nog lika bra att jag inte blev lärare – jag har inte det tålamod som krävs.«. Den kvinnliga rektorn på sjuksköterskeskolan minns hon med värme: »Hon uppfostrade oss att ta ansvar och när professor Björk på Serafimerlasarettet krävde att vi skulle niga för honom, förbjöd hon oss att göra det.«

Eva Odenberg valde att specialisera sig inom psykiatri för att det där fanns möjlighet att tala och umgås med patienterna. »Jag har alltid haft patienternas bästa för mina ögon«, säger hon och återkommer till det flera gånger under vårt samtal.

Ont i magen varje morgon
Sjuksköterskekarriären startade på Långbro sjukhus. Stort, slutet, dystert. »Men då skulle du sett Ulleråker«, säger hon om mentalsjukhuset i Uppsala där hon som 21-årig elev gjorde sin praktik. »Jag hade ont i magen varje morgon – men jag gick dit.«

Hon berättar om jättesalar som rymde 40 patienter och som var så ruffiga att hon hade känslan av att hon befann sig uppe på en vind. Sängarna stod tätt, tätt och personliga tillhörigheter låg nedpackade i skokartonger som förvarades under sängarna.

Gravt utvecklingsstörda, psykopater och svårt psykotiska patienter var blandade om varandra. Samtliga män. Och i likhet med den tidens övriga statliga mentalsjukhus hade inte Ulleråker några sjuksköterskor anställda. Avdelningspersonalen bestod av manliga vårdare, alldeles för intresserade av att läsa kvällstidningar och spela kort – med varandra. Att Eva Odenberg mötte hårt motstånd är inte svårt att tänka sig.

– Särskilt när jag och en annan sjuksköterskeelev gömde kort så att kortleken inte var komplett. Hon skrattar nöjt åt minnet.

Eva Odenberg är en orädd person. Det var hon även som 21-åring. Som barn också. Utan att låta sentimental berättar hon att det minsann inte tjänade något till att gå in till mamma och gråta när någon varit dum. Eller när hon ramlat och gjort sig illa.

– Ansvarskänslan har funnits sedan dess, på gott och på ont, konstaterar hon.

»Tack och lov att jag hade en så kunnig personal«
På Ulleråkers sjukhus matades patienterna från plåtskålar där allt mosades ner till en röra: ägg, bröd, potatis. »Jag vägrar att mata på det här sättet«, sa den unga sjuksköterskeeleven. »Mata hur du vill men då får du diska själv«, blev svaret. Det gjorde hon. Och minns än i dag patientens lycka över att kunna urskilja att det var ägg han fick att äta. En bucklig bägare i rostfri plåt med tillhörande tallrik står på en hylla i Eva Odenbergs tjänsterum, som ett minne från den tidens mentalvård.

1959 kom hon tillbaka till Långbro. Hon var 23 år, nyutexaminerad sjuksköterska och fick omgående en tjänst som avdelningssköterska. »Tack och lov att jag hade en så kunnig personal«, är hennes kommentar om den första tiden. Hon var oerfaren och skulle vara chef. Drivkraften var att göra det mänskligare för patienterna.

Eva Odenberg nämner flera chefer – psykiatrer, män – som betytt mycket för henne. Den första var Curt Åmark, legendarisk nytänkande sjukhuschef på Långbro sjukhus.

– Han var fantastisk. En odlare som sådde frön och lät dem gro. Prestigelös. Personal stod i kö för att arbeta på hans klinik.

Som 32-åring blev hon Stockholms stads yngsta sjukvårdsföreståndare. De övriga, samtliga kvinnor och sjuksköterskor, var alla mellan 50 och 60 år. »Gaggiga«, tyckte 32-åringen, som 32-åringar brukar tycka om dem som är 20 år äldre. Och hon möttes med viss misstänksamhet, som 32-åriga unga kvinnor i chefsposition brukar göra av dem som är 20 år äldre.

1969 införlivades narkomanvårdskliniken i Långbro sjukhus. Det var en tuff tid och den lärde henne nödvändigheten av att vara rak och tydlig. Inget annat fungerade med personalen inom missbrukarvården. Rakheten sitter i. Och hon säger att hon alltid varit mån om att inte säga nej utan att ge en vettig förklaring till sitt beslut. »För i det här jobbet säger man oftare nej än ja.«

Inför varje beslut har hon ställt sig frågan om vad som är bäst för patienten.

»Hon har alltid varit respekterad av läkarkåren«, säger Janusz Kedzior, chef för södra Stockholms psykiatri, om Eva Odenberg. Han beskriver henne som en klok och orädd humanist, en drivkraft i förändringsprocesser. Med humanist menar han att hon alltid ställt patienten i centrum. Själv berättar hon hur hon, under sin tid som rökare, satt i rökrummet för att det var en sådan bra plats att träffa patienter på.

– Jag har alltid gått ut i vårdverksamheten. Man hör och ser så mycket när man är ute.

Respekterad av läkare, det säger både läkaren Janusz Kedzior och Carita Mandelin, sjuksköterska, chef och mångårig kollega till Eva Odenberg. Läkare har ofta ringt och ringer fortfarande för att få hennes synpunkter på saker och ting. Men visst har där funnits motstånd också och jag frågar Eva Odenberg vad som varit mest provocerande: att hon är kvinna och chef eller att hon är sjuksköterska och chef. Hon tvekar inte: sjuksköterska förstås. Detsamma säger Carita Mandelin. Visst är det i den traditionellt underordnade sjuksköterskerollen spänningen ligger.

Eva Odenberg minns när hon i början av sjuttiotalet blev tillsagd av sin blockchef att som enda sjuksköterska vara med på Långbros klinikchefsmöten. Att en av klinikcheferna vände i dörren och sa »ursäkta, då har jag kommit fel«”, när han såg henne sitta där, är en sak. Men hon har svårt att förlåta den klinikchef som avfärdade henne med orden »vår dyrbara tid borde verkligen inte slösas bort på frågor om koftor eller inte koftor«, när hon argumenterade för att patienterna skulle få ha sina egna kläder.

Men att vara kvinna – nej, det har aldrig varit några problem med det. Men så har hon heller inte lämnat något åt slumpen.

– Jag har varit oerhört noga med att förbereda mig inför möten och skriver alltid ner vad jag vill ha sagt.

Liksom sin mor puffar hon gärna i väg dem hon vill se växa. Duktiga medarbetare bör vara självständiga. Hon vill att de ska gå vidare och inte fastna på något som är under deras förmåga.

– Ju mer ansvar de får, desto mer gör de – och desto mindre jobb får jag.

»Försök själv först.« Precis som mamma? Hon skrattar åt jämförelsen. Men själv hon har alltid en dörr öppen så att den osäkre kan komma till henne.

Hon talar mycket om medarbetarna och »arbetsgruppen«, om att hon tycker om att arbeta i team och att sitta och spåna i grupp. Gemenskap verkar viktigt. Ändå vittnar många ledare om att det är ensamt på toppen. Att det visserligen måste vara det men att det kanske är just ensamheten som är svårast med att vara chef. Eva Odenberg håller med.

– Jag minns hur mån jag var om att all personal skulle få bra omplaceringar när Långbro tömdes. När allt var klart stod jag ensam kvar efter alla år och sörjde. Ingen tog hand om mig.

– Visst är man ensam.

Ledde avvecklingen av Långbro
Det var i början av åttiotalet som politikerna tog beslutet om en sektorisering av psykiatrin. Inom tio år skulle de stora mentalsjukhusen vara tömda, bestämdes det. Som biträdande förvaltningschef för psykiatrin inom södra Stockholm var Eva Odenberg den som ledde avvecklingen av Långbro sjukhus. Planerna för hur patienterna skulle integreras i det vanliga samhället var stora. Nedskärningar och resursbrist var ännu inte begreppen för dagen och det öppnades öppenvårdsmottagningar, behandlingshem, gruppboenden, träfflokaler och lokaler för arbetsträning. Södersjukhusets e-hus gjordes om till akut- och korttidsvård för psykiskt sjuka. Ombyggnaderna kostade 70 miljoner kronor. Den summan minns Eva Odenberg fortfarande.

På Långbro startades en social träningsenhet för svårt psykiskt sjuka patienter med upp till 24 års vårdtid bakom sig. I verksamheten ingick att lära sig sköta sin hygien, bädda sin säng, handla och laga sin mat. Efter sex månaders träning kunde 99 patienter skrivas ut till eget boende eller gruppboende.

– Det var fantastiskt, säger Eva Odenberg och minns med glädje hur en hel avdelning med 24 vårdplatser kunde stängas tack vare att en träfflokal som drevs tillsammans med kommunen fungerade så bra.

Stolt över stängningen av Långbro
1996 var sjukhuset tömt på såväl patienter som personal. Sektoriseringen hade tagit något längre tid än vad som var planerat och när den väl genomförts var det dags för psykiatrireformen.

I dag är de flesta behandlingshem och träfflokaler stängda och kommunerna hänvisar till brist på resurser.

– Av en budget på totalt 400 miljoner kronor förde vi faktiskt över 82 miljoner från psykiatrin till kommunerna för att de skulle kunna ta emot de psykiskt sjuka. En bra slant, kommenterar Eva Odenberg med sträv stämma.

Egentligen vill hon överhuvudtaget inte kommentera dagens psykiatriska vård men säger ändå att det känns vemodigt.

– Jag kände mig så stolt; både patienter och personal mådde bra av att flytta från Långbro. Baske mig!

Hon är trygg i sin chefsroll och vet vad hon vill. Hon är respekterad och omtyckt och har förmågan att få andra att känna sig »duktiga«. Finns där verkligen ingen osäkerhet alls?

– Jag är hopplös på data och vet knappt hur jag får igång eländet, utbrister hon med en svepande rörelse i riktning mot pcn.

– Jag vet att jag är ett litet åtlöje här men jag ägnar mig hellre åt att utveckla verksamheten än åt datorer.

– Jag får väl öva när jag går i pension, tillägger hon.

Om det varit tungt och slitsamt under åren så har hon glömt det. Målet har alltid varit att göra det bättre för patienterna och skulle hon få leva om sitt liv så gjorde hon väl samma sak igen.