Målet när avtalskraven ställdes våren 1995 inför de förra avtalsförhandlingarna var att genomsnittslönen skulle höjas med 5 000 kronor i månaden. Men det handlade om ett genomsnitt, inte att alla skulle få den höjningen.

En del skulle få mer, andra mindre, bland annat utifrån arbetsuppgifter, ansvar, hur man bidrar till verksamhetens utveckling och effektivitet.

5000-kronorsmålet fanns med i förhandlingarna hösten 1995, även om inget sas om några 5000 i det slutliga femårsavtal som skrevs under den 4 januari 1996; ett avtal som blev klart sedan bland annat flera tusen medlemmar i Vårdförbundet strejkat.

Inflationen nästan noll
De fem åren har snart gått. De flesta förhandlingar som ingick i femårsavtalet är avslutade och det går att utläsa ett preliminärt resultat.

Några 5 000 kronor mer i månaden i genomsnitt har det inte blivit.

– Men förutsättningarna ser annorlunda ut i dag, säger Vårdförbundets chefsförhandlare Mats Björck.

– Under de här åren har inflationen i Sverige gått ner till nästan noll. Det innebär att den lönehöjning förbundets medlemmar fått reellt sett kanske är lika mycket värd som de 5 000 kronor kravet gällde 1995. Ett antal kronor med en inflation på ett par procent är ju mindre värd än samma summa utan inflation.

Ett av de bästa avtalen
Oavsett om den gissningen är riktig eller inte, har Vårdförbundets avtal visat sig vara ett av de bästa på den offentliga sektorn.

Förbundets landstingsanställda (den största gruppen inom landstingen) har åren 1994–98 i genomsnitt höjt sin lön med drygt 20 procent och medellönen har stigit med cirka 3 000 kronor till drygt 17 500 kronor.

Siffrorna ska jämföras med Kommunaltjänstemannaförbundet sktf:s 17,5 procent (medellön drygt 16000 kronor) och Kommunals 16,7 procent (medellön cirka 14 500 kronor). Ser man enbart till undersköterskegruppen i Kommunal ligger ökningen på 15,5 procent. Den genomsnittliga löneökningen för hela landet låg på 18,8 procent under samma period.

Få förbund löneförhandlar
Vinterns löneförhandlingar ser litet annorlunda ut än förra gången. Vårdförbundet är tämligen ensamt, tillsammans med lärarnas organisationer, på den offentliga sektorn om att förhandla om löner. Kommunal och sktf, till exempel, har ett avtal som gäller till 2001.

Vad det får för konsekvenser är svårt att säga, men Vårdförbundets medlemmar och lärarna har ett gynnsamt läge eftersom det är brist på både lärare och sjuksköterskor.

Båda grupperna har också ett starkt stöd bland allmänheten. Arbetsgivarna kan därför tvingas att betala mer för att över huvud taget kunna rekrytera ny personal i framtiden och för att hindra redan anställda att söka till annan verksamhet eller flytta utomlands.

Samtidigt har regeringen i sitt budgetförslag nyligen poängterat nödvändigheten av låga löneökningar. Dessutom kommer med stor sannolikhet Landstingsförbundet och Kommunförbundet att snegla mot 2001 och vilka konsekvenser avtalet med Vårdförbundet får för de kommande förhandlingarna med Kommunal och sktf.

De allmänna bestämmelserna
Ännu osäkrare är förhandlingarna om de allmänna bestämmelserna, till exempel arbetstiden, ledigheter och speciella ersättningar. Arbetsgivarna vill bara ha ett likalydande avtal för alla grupper inom hälso- och sjukvårdsområdet. Hur de ska göra den här gången när förhandlingarna enbart gäller Vårdförbundet är därför oklart. Skjuta upp dem till 2001 eller tidigarelägga dem för alla till 1999–2000?

När det här skrivs vet vi inte när de reella löneförhandlingarna med Landstingsförbundet och Kommunförbundet kommer att inledas, men troligen sker det kring månadsskiftet november-december. Helt klart är dock målet, att ett nytt avtal ska vara klart senast den sista mars nästa år när det gamla löper ut.

Om parterna lyckas med det, skulle det vara första gången. Ända sedan Vårdförbundet bildades som fackförbundet shstf 1976 har det handlat om konfliktvarsel, konflikter eller avtal som blivit klara långt efter det gamla avtalet slutat gälla.

Förebild på lärarområdet
Egentligen är det fel att säga att förhandlingarna om ett nytt avtal börjar nu. Sedan länge har Vårdförbundets och arbetsgivarnas förhandlare diskuterat ett så kallat utvecklingsavtal, ett avtal som i alla fall Vårdförbundets ledning hoppas ska påverka det nya löneavtalet positivt.

Förebilden är det utvecklingsavtal som finns på lärarområdet och som under en femårsperiod gett de två lärarförbunden tio procent utöver vad man kommit överens om i de vanliga löneförhandlingarna, under förutsättning att lärarna aktivt deltagit i utveckling av  skolan inom olika områden.

Genom ett utvecklingsavtal hoppas Vårdförbundet att medlemmarnas arbete ska bli mer synligt och därmed högre lönevärderat.

Överens på flera punkter
Tjänstemannadiskussionerna har visat att Vårdförbundet och Landstingsförbundet är överens på flera punkter när det gäller hälso- och sjukvårdens mål, behovet av förbättring, synen på patientens rättigheter och behov, de anställdas behov av kompetensutveckling, ledarskapet och utveckling av själva verksamheten.

I början av oktober fanns ett färdigt dokument, men eftersom varken Landstingsförbundets eller Vårdförbundets styrelser hade sagt ja till detta, var det då oklart om det också skulle bli den tänkta överenskommelsen om verksamhetsutveckling.