Det femårsavtal som Vårdförbundet skrev på i januari 1996 skulle, när man räknade ihop alla potter, ge 12–13 procent i genomsnittliga löneökningar för Vårdförbundets medlemmar. När facit nu finns visar det sig att löneökningen har varit drygt 20 procent. Ändå är inte Eva Fernvall nöjd. Medlemmarnas löner ligger flera tusen kronor för lågt, säger hon.

Hon är mest besviken över att löneskillnaderna inte ökat.

– Skillnaden mellan den genomsnittliga ingångslönen och slutlönen är bara 26 procent och det är alldeles för litet.
Konsekvensen är att det är svårt att göra en vettig lönekarriär utan att byta arbete eller arbetsplats. Eller hota med att säga upp sig.

Svårt att decentralisera
Varför har det inte hänt mer? Eva Fernvall nämner ett par orsaker. De skrivningar som finns i avtalet formulerades av medlare och varken Landstingsförbundet eller Kommunförbundet har känt något ansvar för vad som sägs om karriär- och kompetensutveckling. De enskilda landstingen och kommunerna har också haft svårt att decentralisera löneförhandlingarna.

– Fortfarande ligger mycket av ansvaret på personalavdelningar och inte på verksamhetschefer. Därmed blir det omöjligt för den enskilde att få lön utifrån sina arbetsuppgifter och verksamhetens mål.

Visst säger många företrädare för både landstingen och kommunerna att man ska ta större hänsyn till arbetsuppgifter och verksamhet, och visst försöker de hitta nya metoder för detta, men när det sedan kommer till kritan händer alldeles för litet.

– Jag trodde att arbetsgivarna hade större förmåga att göra något på det här området.

Dålig tilltro
Resultatet är att många tappat tilltron till arbetsgivaren. Tilltron blir inte större av att arbetsgivaren betalar högre lön till en nyutbildad nyanställd än till den som arbetat länge på en arbetsplats, för att kunna rekrytera.

– Det är inte fel att ge en nyanställd en bra lön, men arbetsgivaren måste vårda de tidigare anställda och se till att de får en vettig löneutveckling. Och på det sättet göra arbetsplatsen attraktiv.

Både före, under och efter avtalsförhandlingarna 1995–96 fanns ett stort missnöje bland förbundets medlemmar med de låga lönerna. Missnöjet är kvar och på ett antal platser har de anställda sagt upp sig i protest.

– Det finns en frustration hos många och jag tycker att den är berättigad, kommenterar Eva Fernvall.

Hon tycker det är bra att medlemmarna reagerar. Även om det riktar sig mot den fackliga organisationen. Medlemmars engagemang är aldrig fel, säger hon.

– Men, tillägger hon, ilskan borde kanske mer riktas mot arbetsgivaren än mot facket. Det är ändå arbetsgivaren som är ansvarig för de anställdas löner.

Finansministern förvånar inte
När finansministern Bo Ringholm nyligen presenterade statsbudgeten talade han om skattesänkningar de kommande åren. Förutsättningarna var dock löneavtal på en låg nivå.
– Det var inte förvånande, en finansminister måste säga så, det är hans uppgift att hålla nere inflationen. Höga löneökningar och sänkta skatter skulle kunna leda till en högre inflation.

– Men det kan inte vara ett hinder för att enskilda grupper eller branscher ska kunna förändra felaktiga lönerelationer. Regeringen har dessutom i vårdkommissionen nyligen ställt upp på att det behövs en satsning på hälso- och sjukvården.

Låga vårdkostnader
– Dessutom bidrar Vårdförbundets medlemmar genom sina låga löner till att Sverige jämfört med många andra länder i förhållande till bruttonationalprodukten har bland de lägsta kostnaderna för hälso- och sjukvården. Och det kan inte vara rätt, anser Eva Fernvall.

Några avtalskrav har ännu inte fastställts. Ännu så länge har förbundsstyrelsen och förbundsrådet huvudsakligen diskuterat strategi- och principfrågor. Men kring månadsskiftet november-december kommer med stor sannolikhet ett konkret krav att överlämnas till Landstingsförbundet och Kommunförbundet.