Psykiatrisjuksköterskan Anna-Karin Edberg vid Centrum för vårdvetenskap i Lund har i sin doktorsavhandling studerat samspelet mellan dementa och deras vårdare.

I en studie på nio dementa patienter med verbalt störande beteende har hon med hjälp av bandinspelningar försökt utröna vilken betydelse vårdarens tonfall har. Är det mjukt upphör inte sällan patienten att skrika när vårdaren lämnar rummet. Om personalen är sträv i tonfall eller talar till patienten i uppfordrande ton fortsätter däremot patienten att skrika även sedan personalen lämnat rummet.

– Det verkar som om det sträva tonläget ökar graden av förvirring hos patienterna, säger Anna-Karin Edberg, vars syfte med avhandlingen varit att försöka ta reda på vad som kan underlätta i mötet mellan den dementa patienten och den som vårdar.

Vid analysen av bandinspelningarna fokuserade hon inte enbart på vårdarnas tonfall utan även på innehållet i det som sades vid varje enskilt möte. I mer än hälften av fallen samtalade vårdaren och patienten på olika nivåer; patienten kunde till exempel vända sig till vårdaren på ett personligt plan medan vårdaren inriktade sig på uppgiften. I stället för att inleda mötet med att fråga patienten om han hade sovit gott uppmanades han kanske att stiga upp eller klä på sig.

Vårdarens personlighet spelar in
– Det är inte otänkbart att vårdarens personlighet spelar in. Även om jag inte har undersökt det tycks det vara så att de som talar mjukt till patienterna också är de som har lättast att tala med dem på ett mer personligt plan.

Ett annat fynd hon gjorde var att antalet vårdare inne hos patienten spelar roll för relationen. Dialogen med patienten blev sämre om det fanns mer än en vårdare i rummet. Personalen vände sig då i större utsträckning till varandra och dialogen blev betydligt mer uppgiftsorienterad.

Anna-Karin Edberg har i sin avhandling även undersökt överensstämmelsen mellan olika vårdares bedömning av dementas intellektuella förmåga, adl-status, sinnesstämning och känslomässiga läge. Undersökningen gjordes på 75 patienter som bodde permanent på sjukhem för dementa.

När det gäller den intellektuella förmågan och adl-status var överensstämmelsen ganska god. Däremot hade personalen ofta skilda uppfattningar om patienternas sinnesstämning och känslomässiga förmåga.

– En patient som av en vårdare bedömdes som extremt deprimerad kunde av en annan beskrivas som välmående, säger Anna-Karin Edberg.

Bäst var överensstämmelsen på en av de mindre avdelningarna, där åtta patienter hade delats upp i två enheter med separat personal på varje enhet.

Handledning gav bättre kontakt
I en interventionsstudie infördes systematisk handledning för personalen på en sjukhemsavdelning med elva patienter. Detta samtidigt som omvårdnaden individualiserades. En motsvarande avdelning med samma antal patienter användes som kontrollavdelning.

På undersökningsavdelningen upprättades individuella omvårdnadsplaner baserade på omvårdnadsdiagnoser. Varannan till var tredje vecka fick vårdarna två timmars handledning. Vid varje tillfälle fokuserades handledningen på omvårdnaden av en enskild patient.

På kontrollavdelningen fortsatte personalen att arbeta som tidigare. Det mesta gick på rutin. Påklädning, frukost, »kissrundor« och så vidare skedde på vissa bestämda tider.

I ett års tid observerades samspelet mellan vårdarna och patienterna under morgonbestyren.

– Samarbetet mellan patienterna och vårdarna förbättrades markant på undersökningsavdelningen under den här perioden, säger Anna-Karin Edberg.

– Det uppstod en ömsesidighet som gjorde att såväl patienter som personal lättare uppfattade varandras signaler. Tidigare handlade det väldigt mycket om kamp. Patienterna gjorde motstånd vilket i sin tur slog tillbaka mot personalen i form av skuldkänslor.

Sexuella övergrepp i ungdomen
– I och med att personalen började se varje patient som en unik individ blev relationerna mer personliga. Personalen fick en djupare kunskap om de dementa vilket gjorde att de lättare kunde tolka deras behov och beteenden, säger Anna-Karin Edberg.

Samtidigt påpekar hon hur viktigt det är att via anhöriga och andra försöka ta reda på så mycket som möjligt om den dementes egen livshistoria. Inte via enkäter utan genom ordentligt planerade intervjuer.

Som exempel tar hon en äldre kvinna som blev vettskrämd varje gång någon närmade sig hennes säng. När personalen försökte skaffa sig en bild av kvinnans tidigare liv kom det fram att hon som ung varit utsatt för sexuella övergrepp. Efter det undvek manlig personal att gå in till henne. När hon behövde hjälp vid av- och påklädning vinnlade sig vårdarna om att inte blotta henne.

Agneta Berg, doktorand vid Centrum för vårdvetenskap, och Ingalill Rahm Hallberg, professor vid samma institution, studerade personalens upplevelser under interventionsstudiens gång. De preliminära resultaten visar att arbetstillfredsställelsen och kreativiteten ökade samtidigt som personalens känsla av utbrändhet och leda minskade.

The Nurse-patient encounter and
the patients’ state. Effects of individual care and clinical group supervision in dementia care. Medicinska fakulteten, Centrum för vårdvetenskap, Lunds universitet.