Varför har Marie Johansson så bråttom? Hon och hennes borgerliga kolleger i styrelsen för Södra Stockholms sjukvårdsområde har bestämt sig för att hela primärvården ska privatiseras före utgången av nästa år. Det handlar om åtskilliga stora vårdcentraler på Södermalm och i de folkrika förorterna söder om Söder.

Deras ställningstagande grundar sig på landstingsfullmäktiges beslut om mångfald som togs i somras. I det beslutet finns vackra ord om att privatiseringen ska bygga på personalens delaktighet. »I den förändringsprocess som nu pågår är en ledstjärna att stimulera och ta tillvara den initiativkraft som finns ute i sll:s verksamheter.«

Att landstinget vill teckna fler vårdavtal med Vårdförbundets medlemmar slogs fast i en gemensam viljeyttring med förbundets Stockholmsavdelning i våras. »De idéer och den kreativitet som Vårdförbundets medlemmar i landstinget har måste på ett tydligare sätt tas tillvara.«

Visst finns ett intresse hos många sjuksköterskor och barnmorskor i primärvården att ta över sin verksamhet. Av de 800 intresseanmälningar som landstinget fick in stod Vårdförbundets medlemmar för 40 procent.

Många längtar efter att få lämna vad de tycker är landstingets kvävande organisation. De vill utveckla egna idéer och i slutänden kunna ge patienterna en vård med högre kvalitet och skapa bättre arbetsvillkor för egen del.

Flera mindre, väl avgränsade enheter som
mödravårdscentraler och barnavårdscentraler står också i begrepp att knoppa av sig. När det kommer till hela vårdcentraler blir bilden betydligt mer komplicerad.

Det upphandlingsunderlag som Södra Stockholms sjukvårdsområde skickat ut får till följd att en organisation spikas. Där passar inte distriktssköterskorna in. Det finns ingen möjlighet att lägga ett anbud på hemsjukvård, mottagningsverksamhet och förebyggande arbete utan att ta över hela vårdcentralen. För att inte tala om svårigheten att passa in de idéer om utveckling som distriktssköterskorna bär på: starta astmamottagning, nytt system för sårbehandling och annan utveckling av den egna kompetensen.

Har politikerna insett hur ett upphandlingsunderlag slår fast en organisation, kanske för många år framöver?

Distriktssköterskorna i Vårdfackets reportage på sidan 10–14 känner sig överrumplade av upphandlingen. De har inte fått tillräcklig tid att diskutera idéer om framtida organisation, att hinna utbilda sig i egenföretagande och snacka ihop sig med kolleger.

De oroar sig också för att läkare ska vinna upphandlingen. Risken är att gamla konflikter mellan läkare och sjuksköterskor om ledningen för vården får ny näring. Vem ska vara chef för vårdcentralen? Ska verksamheten splittras i många olika vårdavtal? Vem tar i så fall ansvar för att samarbetet fungerar?

Hela processen borde ha fått ta mycket längre tid för att de vackra målen om delaktighet skulle fyllts med verkligt innehåll.

I det arbetet kunde också en tanke ägnats åt den verksamhet som »blir kvar« i landstinget. För det är inte säkert att det finns intressenter till alla enheter. Den som inte känner sig mogen att ta ansvaret som egenföretagare måste också få en chans till utveckling och möjlighet att göra ett bra arbete. Risken är annars att vårdpersonalen delas upp i ett a- och ett b-lag, vilket också drabbar de invånare som av olika skäl inte kan använda sin rätt att välja vårdgivare.

Varför har då Marie Johansson så bråttom?

Enligt henne själv handlar det om att hinna genomföra hela privatiseringen före nästa val. Det ska inte finnas någon återvändo för en ny majoritet.

Frågan är om hon har så mycket att oroa sig för.
Den socialdemokratiska regeringens socialminister Lars Engqvist sa redan i våras att privata vårdgivare bör få spela en större roll i primärvården. Han talade särskilt om allmänläkare och distriktssköterskor som idégivarna och de drivande i processen att skapa mångfald.

Det är alltså inte troligt att en ny majoritet skulle sätta stopp för en förändring i lugn takt där initiativet kommer från de anställda att driva primärvård i egen regi.
 Varför har Marie Johansson så bråttom? Hon och hennes borgerliga kolleger i styrelsen för Södra Stockholms sjukvårdsområde har bestämt sig för att hela primärvården ska privatiseras före utgången av nästa år. Det handlar om åtskilliga stora vårdcentraler på Södermalm och i de folkrika förorterna söder om Söder.
Deras ställningstagande grundar sig på landstingsfullmäktiges beslut om mångfald som togs i somras. I det beslutet finns vackra ord om att privatiseringen ska bygga på personalens delaktighet. »I den förändringsprocess som nu pågår är en ledstjärna att stimulera och ta tillvara den initiativkraft som finns ute i sll:s verksamheter.«
Att landstinget vill teckna fler vårdavtal med Vårdförbundets medlemmar slogs fast i en gemensam viljeyttring med förbundets Stockholmsavdelning i våras. »De idéer och den kreativitet som Vårdförbundets medlemmar i landstinget har måste på ett tydligare sätt tas tillvara.«

Visst finns ett intresse hos många sjuksköterskor och barnmorskor i primärvården att ta över sin verksamhet. Av de 800 intresseanmälningar som landstinget fick in stod Vårdförbundets medlemmar för 40 procent.
Många längtar efter att få lämna vad de tycker är landstingets kvävande organisation. De vill utveckla egna idéer och i slutänden kunna ge patienterna en vård med högre kvalitet och skapa bättre arbetsvillkor för egen del.
Flera mindre, väl avgränsade enheter som
mödravårdscentraler och barnavårdscentraler står också i begrepp att knoppa av sig. När det kommer till hela vårdcentraler blir bilden betydligt mer komplicerad.

Det upphandlingsunderlag som Södra Stockholms sjukvårdsområde skickat ut får till följd att en organisation spikas. Där passar inte distriktssköterskorna in. Det finns ingen möjlighet att lägga ett anbud på hemsjukvård, mottagningsverksamhet och förebyggande arbete utan att ta över hela vårdcentralen. För att inte tala om svårigheten att passa in de idéer om utveckling som distriktssköterskorna bär på: starta astmamottagning, nytt system för sårbehandling och annan utveckling av den egna kompetensen.
Har politikerna insett hur ett upphandlingsunderlag slår fast en organisation, kanske för många år framöver?
Distriktssköterskorna i Vårdfackets reportage på sidan 10–14 känner sig överrumplade av upphandlingen. De har inte fått tillräcklig tid att diskutera idéer om framtida organisation, att hinna utbilda sig i egenföretagande och snacka ihop sig med kolleger.
De oroar sig också för att läkare ska vinna upphandlingen. Risken är att gamla konflikter mellan läkare och sjuksköterskor om ledningen för vården får ny näring. Vem ska vara chef för vårdcentralen? Ska verksamheten splittras i många olika vårdavtal? Vem tar i så fall ansvar för att samarbetet fungerar?
Hela processen borde ha fått ta mycket längre tid för att de vackra målen om delaktighet skulle fyllts med verkligt innehåll.
I det arbetet kunde också en tanke ägnats åt den verksamhet som »blir kvar« i landstinget. För det är inte säkert att det finns intressenter till alla enheter. Den som inte känner sig mogen att ta ansvaret som egenföretagare måste också få en chans till utveckling och möjlighet att göra ett bra arbete. Risken är annars att vårdpersonalen delas upp i ett a- och ett b-lag, vilket också drabbar de invånare som av olika skäl inte kan använda sin rätt att välja vårdgivare.

Varför har då Marie Johansson så bråttom?
Enligt henne själv handlar det om att hinna genomföra hela privatiseringen före nästa val. Det ska inte finnas någon återvändo för en ny majoritet.
Frågan är om hon har så mycket att oroa sig för.
Den socialdemokratiska regeringens socialminister Lars Engqvist sa redan i våras att privata vårdgivare bör få spela en större roll i primärvården. Han talade särskilt om allmänläkare och distriktssköterskor som idégivarna och de drivande i processen att skapa mångfald.
Det är alltså inte troligt att en ny majoritet skulle sätta stopp för en förändring i lugn takt där initiativet kommer från de anställda att driva primärvård i egen regi.
Varför har Marie Johansson så bråttom?