Bota »tokstressen« genom att sätta gränser

— Tror ni att ni alla är utbrända år 2000? frågar föredragshållaren.Det blir tyst en stund, så svarar en sjuksköterska lite torrt:— Nä, då är vi döda. 

Beteendevetaren, och den i medierna kallade stressdoktorn, Tomas Danielsson har bjudits in till Regionsjukhuset i Örebro för att hålla föredrag på temat stress och utbrändhet. Omkring 40 kvinnor och 3 män från kirurgavdelningen har kommit för att lyssna. Ingen läkare.

Alla vet de vad stress i arbetet innebär. Längst fram sitter flera med 20 års erfarenhet av vårdyrket. De säger att de fått betala ett högt pris för neddragningarna.

– Det krävs bara 18 sekunder för att säga några ord och lugna Hugo där han sitter i sin rullstol i korridoren – det har ni tid med, inleder Tomas Danielsson. Provokativt, men framfört med en glimt i ögat.

Han tycker att vårdpersonal har mycket att lära när det gäller kommunikation. Det tycker inte publiken. »Det räcker inte med 18 sekunder – om man stannar upp och ger patienterna lillfingret vill de bara ha mer«, protesterar någon. »Han vet inte hur vi verkligen har det«, viskar min bänkgranne.

Tomas Danielsson har hållit föredrag om stresshantering och kommunikation för vård- och omsorgspersonal i 20 års tid. På 70-talet skrev han en trebetygsuppsats i ämnet stress och risker för akutmottagningspersonal. Och redan då, för 25 år sedan, när han arbetade extra som vaktmästare på Regionsjukhuset, slog han fast att vårdpersonalen var för tekniskt inriktad och hade för lite tid till samtal med patienterna. Örebrotidningarnas rubriker från den tiden skulle ha kunnat skrivas i dag. Förvånande nog. För visst trodde vi att tidsbristen och det hårda arbetsklimatet i sjukvården var ett 90-talsfenomen?

Det går att ta sig tid
Men Tomas Danielsson anser inte att all brist på kommunikation inom sjukvården går att koppla till neddragningarna. Där finns också en brist på kunskap om kommunikation hos personalen, hävdar han. Och även om ett sådant påstående inte får passera oemotsagt när man föreläser för sjukvårdspersonal så håller han fast vid att det går att ta sig tid att lägga handen på Hugos axel och säga något lugnande.

Motsatsen leder till a: sämre vård, b: sämre arbetsklimat och c: en förlust av den återkoppling och uppskattning som självförtroendet kräver.

Stressen har ökat, invänder publiken. Vi hann mer på 70-talet. Och visst, vårdpersonal är en oerhört pressad yrkeskår, det håller Tomas Danielsson med om och understryker noggrant att han vet att många arbetsplatser är underbemannade. Han brukar uttrycka det som att »i dag ska färre göra vad fler gjorde – och lite till«. Han är oroad över risken för att allt fler blir utbrända, men är också rädd för att alltför många håller på att fastna i en »klagojargong« om att de närmar sig utbrändhet. Utbrändhet har blivit ett missbrukat uttryck, anser han. Faran är att rädslan för stress tar mer eller lika mycket energi som själva stressen.

Onödig »tokstress« stjäl energi
80 procent av vår vardagsstress har Tomas Danielsson döpt till »tokstress«. Det är trummandet på bilratten när det inte går tillräckligt fort i trafiken, suckandet på posten när man ställt sig i fel kö, trampandet utanför hissdörren när hissen aldrig kommer, eller vid mikrovågsugnen – som tar en hel minut på sig! »Slappna av och var glad i det du verkligen kan påverka«, rekommenderar han. Allt annat tar en massa onödig energi.

– Och låt oss spara på pratet om utbrändhet. Annars lyssnar ingen när det är allvar, varnar han.

– Stanna upp i vardagen och sätt ord på er stress och rädsla i stället för att döma ut hela arbetsmiljön. Allt prat om utbrändhet och brist på kontroll gör att ni riskerar att inte ens ta kontroll över det ni kan.

Tomas Danielssons motmedel heter gränssättning: det är dags att göra tydligt för beslutsfattare i landstingen att det inte går att erbjuda samma vård som tidigare. Det gäller att välja bort det man inte hinner med och stå för det.

– Vi måste börja säga att »för de här resurserna kan vi erbjuda den här vården«, inflikar kirurgavdelningens avdelningsföreståndare.

– Det är inte så lätt när man står där inför patienten, replikerar någon.

Tomas Danielsson definierar utbrändhet som ett tillstånd av fysisk, psykisk och social utmattning – utan egen insikt och utan förmåga att »ladda om batterierna«. Utbrändhet är inte detsamma som att vara trött och irriterad. Inte ens detsamma som att ha muskelvärk, sömnsvårigheter eller sexuella blockeringar. Det är snarare symtom på stress – som det är bra om man vågar tala om. »Är ni så modiga att ni vågar tala om era fysiska symtom?«, frågar Tomas Danielsson, den här gången utan att vänta på svar. Fysiska symtom kan avhjälpas med pausmassage och mental balansträning, säger han och demonstrerar med en enkel balansövning. »Följ mitt finger med ögonen, blunda och slappna av, låt armarna hänga efter sidorna…«

– Hjärnans produktion av stresshormon byter riktning när man blir sedd och berörd.

Stress är en känsla av brist på kontroll. Undersökningar visar att kvinnor i offentlig sektor, och inte minst sjukvårdspersonal, anser sig ha för lite inflytande över sitt arbete. Men möjligheten att påverka kan vara större än man tror, säger Tomas Danielsson. Det enda (!) som krävs är fantasi, lust och kreativitet. Man får inte säga sig att »det här går inte”«. Inte heller avvakta eller ägna sig åt att bevaka revir.

– Vi människor känner för lite lust och för stor rädsla för förändringar, slår han fast.

Chefer ska vara modiga
»Vaccinationen mot utbrändhet«, som Tomas Danielsson vill inympa i sjukvårdspersonalen, ställer stora krav på ledarskapet. Det är chefen som ska få alla att våga säga sin mening och som ska locka fram upptäckarglädjen i arbetslaget. Hon eller han ska ha modet att gå före och se till att det är högt i tak. För att kunna uppfylla önskelistan över chefsegenskaper krävs stora mått av både mognad och mod.

– Är det någon uppmaning jag skulle vilja ge till chefer så är det att se till att inte takhöjden på arbetsplatsen krymper.

Han vill ge alla i vården rådet att jobba vidare med självförtroendet. »Ge varandra mer ris och ros.« För utan självförtroende, humor och lite »puh, jag är inte ensam« ökar risken att bli utbränd.

– Men låt er inte ryckas med i någon masspsykos om utbrändhet, varnar Tomas Danielsson, samtidigt som han vill ge ett råd på vägen: var rädda om varandra så att så få som möjligt blir utbrända på riktigt.