Fram till nyligen har uthyrningen av sjuksköterskor varit liten. Lite har den setts över axeln i en värld där fast anställning eller åtminstone ett regelriktigt och organiserat vikariat utgjort norm. Nu växer verksamheten. Allt som oftast hör vi talas om nya företag och om sjuksköterskor som säger upp sina anställningar för att låta sig hyras ut på ur flera synpunkter förmånliga villkor.

Det handlar inte bara om att lönen i ett nafs kan ha höjts med flera tusenlappar. Med det tillfälliga arbetet följer frihet från konflikter med arbetskamrater och en befrielse från det extra ansvar som många sjuksköterskor vittnar om. Som gör att de dröjer sig kvar på arbetet, ringer när de kommit hem för en sista kontroll eller ligger sömnlösa på natten och funderar över hur de bättre ska kunna få tiden att räcka för det tålamod och den vänlighet som många patienter behöver.

Alltså – rejält betalda, fria att själva bestämma var de vill arbeta och när, nöjda med att inte behöva bli alltför inblandade och med vetskapen att de inte ska komma tillbaka till just den arbetsplatsen, är det så uthyrningsföretagens sjuksköterskor ska uppfattas?

Verkligheten är mer komplicerad än så. Kriterier för det goda arbetet: intressanta och utmanande uppgifter, som kräver att man gör sitt bästa och hela tiden är beredd att lära sig nya saker och där vars och ens insatser uppmärksammas och belönas av kunniga ledare och chefer, uppskattning i arbetsgemenskapen och en god arbetsmiljö har under hela efterkrigstiden utgjort det svenska idealet. Ett tydligt mål, svårt att realisera men alltid eftersträvansvärt.

Nu håller bilden på att blekna och allt fler försöker hitta alternativ som åtminstone tillfredsställer några av de ingående önskedrömmarna. Och för många är det inte med glädje och förväntan man tar steget utan snarare i besvikelse och ilska över att ingenting blev som man tänkt sig.

Att gång på gång uppleva att förvärvad kunskap och skicklighet passerar obemärkt och att, som nu på sistone, se hur arbetsgivarna i desperation över en alltmer plågsam personalbrist slåss om utbudet på arbetsmarknaden genom att överglänsa varandra med löneerbjudanden som ytterligare kränker den redan hårt prövade erfarna, felavlönade – men fast anställda – personalen. Och sedan späda på, när detta ändå inte räcker för att hjälpligt trygga verksamheten, med inhyrd personal som åtminstone för stunden betingar avsevärt högre kostnader än vad som i andra sammanhang hävdas att budgeten klarar.

Det är lätt att förstå att tanken på att göra sig fri från denna form av förnedring väcks hos många. Och som något av en jackpot borde det te sig att komma som uthyrd sjuksköterska till sin gamla arbetsplats och sina tidigare uppgifter med vetskapen om att man tillfälligt kostar sin forna arbetsgivare betydligt mer än om dennes lyhördhet för ens tidigare framförda krav varit större.
Hut har gått hem!

Det är oändligt skönt att inte behöva ta ansvar för mer än det som strikt ligger i yrkesutövandet under den tid hon befinner sig på sitt tillfälliga arbete. Ändå riskerar denna sjuksköterska att så småningom uppleva hur segerns och triumfens sötma blir fadd. Inte nog med att hon är medveten om att hon och hennes arga medsystrar lägger ytterligare sten på börda. Den ordinarie personalen som redan knäar måste ta på sig ytterligare arbetsuppgifter i samband med introduktionen av de tillfälliga och stå för ytterligare andelar kontinuitet i förhållandet till patienterna.

Det är inte sällan just det här lilla extra i omvårdnaden om patienterna och kontakt med arbetskamraterna som många inhyrda sjuksköterskor så småningom saknar. Och det är många som allvarligt funderar över vad som kommer att hända med omvårdnaden om flykten från den fasta arbetsplatsen blir alltför stor. Den ska ju samtidigt utgöra tryggheten för patienten i en smärtfylld och orolig situation.

Ingen indignation eller förkastelse ska falla över de sjuksköterskor som låter sig hyras ut. Vreden ska däremot riktas mot sjukvårdshuvudmännens rigiditet och brist på fantasi när det gäller att få anställda att trivas och vilja göra sitt yttersta på sin arbetsplats.

Men en del av de sjuksköterskor som på grund av detta drivs iväg känner med patienterna och plågas av att se deras vilsenhet. För dem är det ingen tröst att veta att det stora och yttersta ansvaret har arbetsgivaren. Deras frihet blir lika kringskuren som en burfågels.