Förra månaden ägnade jag den här sidan åt ämnet karriär. Jag skrev att en positiv karriärutveckling inte bara ger personlig tillfredsställelse för den enskilde, utan att det inspirerar andra att gå vidare och utvecklas i yrkeslivet. Om fler gör karriär inom till exempel sjuksköterskeyrket förändras också samhällets bild av yrket. Det skulle uppfattas som mer omväxlande och spännande, och fler skulle lockas att börja arbeta inom hälso- och sjukvården om det fanns många olika slags förebilder som visar på vilka utvecklingsmöjligheter som finns i branschen.

De som skaffar sig ny teoretisk kunskap, eller tar på sig fler kvalificerade arbetsuppgifter, ska också belönas för det. De måste ges möjlighet att använda sig av den nya kunskapen och erbjudas en rimlig löneutveckling för att stimuleras i sin yrkesroll.

Så fungerar det tyvärr inte i dag. Ett stort problem inom hälso- och sjukvården är att det saknas en karriär- och löneutveckling för sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker.

Det resulterar i att löneskillnaderna ofta blir allt för små mellan de som är nya i yrket och de som arbetat länge. Och de små löneskillnader som finns kan ofta uppfattas som orättvisa just för att lång erfarenhet inte ger högre lön, samtidigt som dagens stora rekryteringsbehov av sjukvårdspersonal gör att de nyutexaminerade får mer i lönekuvertet än sina mer erfarna kollegor.

De som är nya i yrket är verkligen värda sina högre ingångslöner, som definitivt inte är för höga. Problemet är att arbetsgivarnas lönepolitik inte är genomtänkt och strategisk, de har inte insett vilka problem som uppstår på grund av den sneda lönefördelning som råder inom vården i dag.

Ett tydligt exempel på detta är det som händer på Universitetssjukhuset i Lund. På neurokirurgens intensivvårdsavdelning, Niva, har när detta skrivs nästan hälften av de 45 anställda sjuksköterskorna sagt upp sig i protest mot att den erfarenhet och de avancerade kunskaper som de skaffat sig under åren på avdelningen inte premieras med högre lön. De som nyanställs får en betydligt bättre lön än de som arbetat på Niva under flera år.

Sjuksköterskorna missunnar naturligtvis inte sina nyanställda kolleger deras löner men de kan inte acceptera att arbetsgivaren inte värderar kunskapen som de mer erfarna har. Sjuksköterskornas krav för att stanna kvar på Niva är ett lönepåslag på 1500 kronor i månaden samt den lokala potten från april förra året. Det kravet vill inte arbetsgivaren gå med på.

Jag förstår att dessa sjuksköterskor är missnöjda och att de vill agera för att göra något åt sin situation. Deras arbetsuppgifter på Niva är krävande. De vårdar och har ansvar för patienter med mycket svåra skador och sjukdomar, många av patienterna är unga människor. De och deras anhöriga har drabbats av tragedier, med ett oerhört lidande som följd. I denna verklighet arbetar välutbildade läkare och sjuksköterskor som tar ett stort och betydelsefullt ansvar. Arbetsgivaren borde vara intresserad av vad var och en av dem bidrar med till verksamheten och uppmuntra deras engagemang. Då skulle personalen känna en större arbetsglädje och fler skulle inspireras till att ta egna initiativ och på det sättet bidra till att utveckla vårdarbetet.

Lönemässigt spelar det i dag en mycket liten roll om en sjuksköterska skaffar sig en specialistutbildning. Ett stort antal av de specialistutbildade sjuksköterskorna har en månadslön som ligger under 17500 kronor. En sådan lön stimulerar knappast anställda att studera vidare eller arbeta mer, eller att bidra med sitt personliga engagemang.

Hos många arbetsgivare och i samhället i stort råder det tyvärr fortfarande en syn på vårdpersonalen som ett kollektiv, där varje individ med lätthet går att ersätta med någon annan. Den sjukvårdsorganisation som vi har i dag förmår inte ta till vara den kunskap och erfarenhet som personalen skaffar sig genom forskning eller beprövad erfarenhet.

Vården, och framförallt patienterna, är beroende av de erfarna sjuksköterskorna. Genom att arbetsgivarna inte vill använda sig av lönesättningen som ett sätt att utveckla verksamheten blir det patienterna som får betala det högsta priset när erfarna sjuksköterskor tvingas säga upp sig för att kunna göra något åt sin egen löneutveckling.