– Envar har rätt till trygghet vid sjukdom. Jag har rätt att inte behöva dö ensam – många gör det fast de inte vill. Jag har rätt till smärtfrihet – vi kan utlova optimal smärtlindring fast vi gör det inte. Ibland sätter vi upp murar i form av grindar runt den som ska dö, var det den rätt till god död vi tänker oss? Har man inte rätt att må så bra som möjligt? undrade Gunnar Eckerdal, överläkare från Mölndals sjukhus i sitt inlägg på Statens medicinsk-etiska råds (smer) öppna temadag i december förra året.

Gör avkall på FN-deklaration
I inbjudan konstaterade smer att den medicinska etiken hör ihop med frågor om människosyn, människovärde och mänskliga rättigheter. I Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin har tillämpningen av fn:s förklaring (som fyllde 50 år förra året) följts upp för hälso- och sjukvårdsområdet. Vårdens uppgift är att verka för en god hälsa och att erbjuda en vård på lika villkor för hela befolkningen. Ett uppdrag som bygger på ett erkännande av det inneboende värdet hos alla människor och en respekt för människors integritet och rätt att bestämma över sina liv även när de är sjuka.

– Vi gör avkall på deklarationen varje dag och arbetar ofta på ett sätt så att hoppet sparkas undan. Vi måste koncentrera oss på den som är sjuk och vad hon vill, inte organisera vården så att det passar oss eller de friska, sa Gunnar Eckerdal.

»Folk vill dö knall och fall«
– Jag tror att vi i hela samhället behöver tala om vilken vård och omsorg vi ska ha. De undersökningar vi har av hur svenska folket vill dö tyder alla på flykt. Folk vill dö knall och fall men inte nu. De flesta kommer inte att sluta sitt liv på det viset, och med vårt förebyggande arbete har vi prioriterat bort den döden. Varför hjälper vi folk att leva länge om de ska få det förfärligt när de ska dö?

Gunnar Eckerdal ansåg att kompetensen hos dem som möter döende måste bli bättre och vården organiseras så att de svårast sjukas intressen (rättigheter) blir belysta.

– Vid varje större strukturförändring måste de prioriteringar som görs göras synliga och för att överpröva sjukvårdens beslut och prioriteringar behövs en högsta domstol.

Lars H Gustavsson, barnläkare och docent i socialmedicin, efterlyste en debatt om skolans värdegrund.

– Låt oss börja med barnkonventionen, den är oerhört värdefull, liksom fn:s deklarationer. Staterna ska respektera dem men problemen är inte lösta med det. Vem har tolkningsföreträde när det gäller barnets bästa? Mor, far, barnet, pbu, socialtjänsten?

I vårdnadstvister ska domstolen avgöra och börjar jämka, barn kan inte få allt, de får också maka åt sig ibland. Att stänga barnbiblioteket är inte förenligt med barnets bästa men vem har rimlighetsbedömningen då en avvägning måste ske? I flyktingfall får också barnets bästa stryka på foten för andra intressen.

– I kris och katastrofsituationer ställs principer på sin spets. Vi följer lagen säger man i skola, vård och omsorg. Men i vårdnadskonflikter och flyktingsituationer saknar jag ofta en egen etisk reflektion. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar och rätt att ha en positiv bild av bägge. Vad ska leda oss då vi avgör hur moget ett barn är att bestämma själv? undrade Lars H Gustavsson.

När tänker SMER ryta till?
Socialstyrelsens Håkan Gäbel hade på etikkurser hört vårdpersonal berätta om sina samvetskonflikter när de skickar hem patienter som de vet inte kan klara sig hemma, och Margareta Andersson, sjuksköterska och doktor i hälsovård på Ersta-Sköndal högskola hävdade att vårdpersonalens dubbla lojaliteter ledde till samvetskonflikter.

Många som inte kan ge det de vill orkar inte stanna i vården, något som även drabbar en hel del nyutexaminerade sjuksköterskor.

Professorn, jesuitpatern och smer-ledamoten Erwin Bischofberger konstaterade att han och andra som ägnat sig åt etik har nöjt sig med regler, men det går inte att tvinga fram en organisation som ska ordna det etiskt problematiska om det inte finns övertygande, trovärdiga, engagerade, goda personer som har dygd.

– Hur långt ska det gå innan smer ryter, undrade en man i publiken.