1998 års löneförhandlingar har varit ovanligt segdragna. Trots att Vårdförbundet och Landstings-/Kommunförbundet kom överens om ett centralt avtal i juni förra året, blev de lokala förhandlingarna i en rad landsting och kommuner inte klara förrän en bra bit in på 1999, bland annat i Göteborg, Skåne, Örebro och Gävleborg. I Dalarna hade de inte ens kommit i gång när det här skrevs i mitten av mars.

Ilskan hos medlemmarna har blivit allt större. Varför ska vi vänta så länge på att få våra nya löner? Varför ska arbetsgivaren tjäna pengar på räntor genom att hålla inne våra pengar? Det är några av de många frågor som ställts.
Ilskan finns inte minst i Gävleborg. När de centrala parterna förra året kom överens om att ange lönehöjningsprocenten som lägst (det innebär att Vårdförbundets medlemmar tillsammans inte kan få mindre än den procenten, men att det är fritt fram att avtala om mer pengar), sa Landstingsförbundets förhandlingsdirektör Anders Hagman att »lägst är inte generellt samma sak som högst«. När avtalet blev klart sa han också att »det gäller även Gävleborg«.

Just Gävleborg har nämligen gjort sig känt, eller snarare ökänt, bland de anställda för att under senare år ge minsta möjliga lönehöjningar. Och den trenden fortsatte den här gången. Visserligen blev det litet mer än lägsta möjliga enligt avtalet, men bara med drygt två tiondelar, ett av de klart sämsta resultaten i landet.

»Kan inte prioritera«
– Arbetsgivaren motiverar den låga höjningen med sin dåliga ekonomi men vi menar att han väljer låga löner för de anställda i stället för att prioritera sin verksamhet och dra ner där det är möjligt. Han säger att lönehöjningen ska ses över en längre period men vi fick inte mer förra gången och det verkar inte troligt att det blir så mycket mer nästa gång heller, säger Anna-Karin Eklund, ordförande i Vårdförbundets lokala avdelning.
I det centrala avtalet finns inskrivet en viljeyttring om att förhandlingarna inte ska föras mellan landstinget centralt och Vårdförbundets lokala avdelning och att man ska ta hänsyn till verksamheten. Så har det knappast varit i Gävleborg.

– Vi har inte sett något papper om det men vi är övertygade om att politikerna i landstinget bestämt att ingen skulle få höja sina anställdas löner med mer än drygt två tiondelar över avtalet. Det finns verksamhetschefer som försökt få stöd för en större höjning men uppenbarligen fått nej och då inte vågat gå emot det beskedet. Så trots att vi förhandlat så länge, har det gett väldigt litet, säger Anna-Karin Eklund.

Uppmuntrar uppsägningar
Hon tror att landstingets lönepolitik uppmuntrar uppsägningar, något som också skett på dialysen i Bollnäs och på iva i Hudiksvall. Eftersom man inte kan gå ut i konflikt under de lokala löneförhandlingarna – de genomförs under den fredsplikt som finns inskriven i det centrala avtalet – ser många anställda ingen annan lösning än att säga upp sig och söka sig till nya arbetsplatser och på det sättet få högre lön. Eller att använda uppsägningar för att tvinga arbetsgivaren att gå med på höjningar utöver avtalet, eftersom han inte i dessa sjuksköterskebristens dagar kan få tag på andra för att driva verksamheten vidare.

I Dalarna hade förhandlingarna inte ens kommit i gång i mitten av mars.

– Medlemmarna tycker det är förskräckligt att vänta så länge på sina lönehöjningar. Jag anser att det är oförsvarbart att behöva vänta ett år på att ens komma till skott, säger Anna-Leena Carlgren, Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Ändå har den lokala avdelningen gång på gång försökt komma till förhandlingsbordet. Vid ett möte med politiker i början av mars erkände dock dessa att något nu måste hända och att de skulle ta upp frågan med sina tjänstemän.

Problemet i Dalarna är att landstinget har svårt att lägga ut förhandlingarna till förvaltningarna. De centrala personalansvariga vill inte släppa ifrån sig makten och styrningen trots en gemensam politisk viljeyttring om decentralisering. Konsekvensen är att medlemmarna i Dalarna får sin lönehöjning, som gäller från 1 april 1998, tidigast i slutet av april 1999, kanske inte förrän i maj.

Kön är lång
I Örebro har det varit problem på Regionsjukhuset. Två personalsekreterare har ensamma hållit i alla löneförhandlingar. Inte bara med Vårdförbundet utan med alla fack. Kön har alltså varit lång och processen har tagit tid.

I Skellefteå kommun är sjuksköterskorna missnöjda både med lönenivån som är lägre än i övriga delar av länet och arbetsförhållandena. Missnöjet blev knappast mindre av arbetsgivarens bud i förhandlingen i början av mars. En del anställda erbjöds nämligen lönehöjningar på 20 och 40 kronor i månaden. Ett tidigare hot om massuppsägning ledde till att ett 50-tal (ungefär hälften av alla) sa upp sig i mitten av mars.
Även Vårdförbundets chefsförhandlare Mats Björck är besviken:
– Medlemmarna ska inte behöva vänta så länge på sina lönehöjningar. Vi får hoppas att det här är ett historiskt undantag.

Om det stämmer får vi snart ett första besked. För löneförhandlingarna är ju inte slut. Avtalet för 1998 löpte ut den 1 april 1999 och på en del håll har man redan kommit i gång med den nya lönerevisionen. Så mycket till vila i förhandlingsarbetet blir det knappast i de landsting och kommuner som blivit färdiga sent.