»Mamma hade arbetat på lab i 25 år, och varit pensionär ett par, då hon fick leukemi. Hon hade alltid känt sig hemma i sjukhusmiljöer. Men under sin sista vecka på sjukhuset upplevde hon mycket som gjorde henne otrygg. Jag tycker att hon blev kränkt.

Jag hälsade på två dagar efter det att hon hade fått besked om att behandlingen inte hjälpt och avböjt ett andra försök. Då oroade hon sig mest för pappa. Hur han, som hade emfysem och hade tacklat av under vintern, skulle klara sig när hon inte fanns. Och över att han inte ville ta till sig att hon bara hade ett halvår kvar att leva.

›Pappa blev så besviken när jag inte ville försöka med en andra behandling. Men jag tror inte att den heller kommer att hjälpa, och den första behandlingen var så besvärlig, med frossa och värk och illamående och andnöd och ångest. Jag lever hellre bra en kortare tid. Det känns i alla fall skönt att jag kunde ordna så att han fick en tid på lungmottagningen. Då blir han ju omhändertagen.‹

Mamma sa att hon nog skulle säga till att hon ville prata med en präst. En sjuksköterska stack in huvudet och frågade om inte mamma ville ha en smörgås. Joo, hon ville nog det egentligen, sa hon, ›men jag tycker ju inte om det där oljemargarinet ni har.‹

Mamma visste att hon var väldigt infektionskänslig, därför förvånade och oroade det henne att personalen ofta inte brydde sig om att tvätta händerna eller byta rock om de bara skulle in till henne en kort stund.

Ibland skulle de bara fråga något, och då stod de med båda slussdörrarna öppna. Vad var det då för vits med slussen?
Kompresser som tappats på golvet togs upp igen och användes, samtidigt som både personal och besökare hade samma skor ute på avdelningen som inne hos henne.

›Snart kommer lunchen men jag måste ha min Primperan en halvtimme innan för att kunna äta något och än har jag inte fått någon‹, sa mamma nästa dag. Flera dagar konstaterade hon samma sak, en gång med tillägget att hon påmint om tabletten tre gånger under förmiddagen.

Jag lovade att ta med några hemifrån så att hon kunde sköta det själv och slapp den oron.

Ena dagen lätt hon glad och som vanligt i telefonen på morgonen och då kom hon med all säkerhet hem ett par timmar på permission. Nästa dag lät hon ledsen och jag tog en taxi till sjukhuset direkt efter frukosten.

En dag skvätte det blod på väggarna när en av sjuksköterskorna skulle hänga upp en ny blodpåse. Det hade läckt redan ute i korridoren, det kunde man se på de blodiga träskoavtryck som ledde in i andra patientrum.

Ofta när jag var och hälsade på stack någon in huvudet och undrade om inte mamma ville ha en smörgås. Varje gång svarade hon att hon ju inte tyckte om deras margarin. Till slut köpte jag några portionsförpackningar av hennes favoritmargarin i sjukhuskiosken.

Ett par nersmutsade trosor låg kvar på toalettgolvet i två dagar. Mamma tyckte inte att det var roligt att påminnas var gång hon gick på toaletten och det var ingen trevlig syn för besökare heller.

Flera dagar i rad hade mamma sagt att hon ville träffa en präst. En av sjuksköterskorna trodde att prästen hade semester, en annan skulle göra vad hon kunde men hade inte hörts av. På lördagen sa en sjuksköterska som bara arbetade på helger att hon skulle lägga en lapp om det till dem som skulle arbeta på måndagen.

Hemsjukvård var planerad för mammas sista halvår. Med en ständigt förkyld make behövde hon eget rum om nätterna. Vi tänkte att hon skulle övervaka ommöbleringen hemma på söndagen.

Men på förmiddagen mådde hon inte så bra. Hon hade låtit ledsen i telefonen och jag hade skyndat mig upp. Nu var hon övertygad om att hon skulle bli bättre bara hon fick sin påse blod.

›De säger att jag inte får något blod förrän doktorn har varit här. Det sa de klockan åtta, jag har väntat i två timmar nu. Om jag bara får mitt blod så blir jag ju bra ett tag igen så vi kan åka hem.‹

När doktorn kom fick mamma sitt blod, men hon konstaterade att tiden runnit iväg så att hembesöket fick skjutas upp.

På måndagkvällen dog mamma. Då hade ännu ingen präst kontaktats.«
elisabet forslind