Det har kommit några snöflingor sedan i förmiddags, så hon tar ett par tag med piassavakvasten på bron och borstar sedan av sina skor. Så öppnar hon dörren och kliver in. Kerstin Persson besöker en av sina patienter i distriktet på Frösön, mitt i Storsjön i Jämtland.

Gunhild Wiklund behöver få kontrollerat sockervärde, blodtryck och allmänt välbefinnande. Hon sitter i rullstol sedan hon drabbades av en stroke för några år sedan. Framför henne på köksbordet ligger morgontidningen uppslagen.

– Bro-om-ball, läser hon. Är det någon som vet vad det är?

Förverkligade sin dröm
Kerstin Persson blev distriktssköterska 1994. Året innan hade hon stått inför ett val: ska jag stanna kvar på mitt intressanta rehabiliteringsprojekt eller ska jag förverkliga min dröm om att bli distriktssköterska? Hon valde drömmen.

– Jag är född 1943 och började som skötare på Frösöklinikerna 1960. Så jag kände att det var sista chansen att verkligen göra det som jag hade bestämt mig för redan som barn – att bli
distriktssköterska.

Men Kerstin Persson valde inte bara ett nytt yrke. Under utbildningen kom hon i kontakt med en annan distriktssköterska som hade startat  egen firma för att hyra ut sig själv. Kerstin Persson kände direkt att hon också ville jobba på det sättet. Hon startade också en firma, och tillsammans bildade de båda Samordningscentralen. Tanken var att flera kolleger skulle kunna ansluta sig och att de skulle ha ett gemesamt ställe att utgå ifrån, kanske rentav en mottagning. Men Kerstin Persson blev snart ensam i företaget, eftersom kollegan flyttade till södra Sverige.

Gunhild Wiklund rycker till när Kerstin Persson sticker henne i fingret för att få lite blod till sockertestet. Medan en apparat analyserar bloddroppen får en annan ta puls och blodtryck. Blodvärdet visar sig vara för lågt, och redan innan vi lämnar huset står hemsamariten Gun Green vid spisen och sätter på kaffet.

Den tornlösa Frösö kyrka är ett begrepp i Musiksverige. För 110 år sedan kom musikgiganten Wilhelm Peterson-Berger till Frösön för första gången, så småningom bosatte han sig här. Ett av hans mest kända verk heter just »Vid Frösö kyrka«. Musikanknytning har också Kerstin Perssons nästa patient. I den gamla kantorsbostaden bor Gunnar Nises, pensionär sedan knappt 30 år. Han blev församlingens kantor redan på 1930-talet, i det här huset har han bott i 63 år.

Denna vintertorsdag vikarierar Kerstin Persson som distriktssköterska på Frösön. Hon har hyrt ut sina tjänster via sitt bolag.

– Jag kallar mig leasingsjuksköterska, säger Kerstin Persson. Jag har ju goda kontakter med många inom sjukvården här i Jämtland, så jag har aldrig varit rädd att jag inte skulle få några jobb.

Kan välja de jobb hon känner för
Vad är det då som lockar? Kerstin Persson svarar med ett ord:
friheten. Friheten att kunna välja de jobb som hon känner för. Friheten att kunna säga nej när det inte passar henne att arbeta. Friheten att rå över sin tid och sin ekonomi.

– Helger är mycket viktiga för mig. Jag jobbar gärna hur mycket som helst under veckan bara jag får vara ledig lördag och söndag. Om det är kris rycker jag förstås in. Men det är en stor skillnad om någon beordrar mig att jobba eller frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att jobba!

Gunnar Nises lägger sig på rygg på sängen och drar upp skjortan lite grann så att magen blir bar och Kerstin Persson kommer åt att ge honom injektionen med den blodförbättrande medicinen. Det är snart stucket, och innan vi far vidare till nästa patient berättar Gunnar att kyrkoherden i församlingen nog gärna skulle vilja flytta in i huset efter honom. Det förvånar inte, det är ett vackert hus med en vidunderlig utsikt.

Filar på förslag till vårdavtal
Måns, 17, sätter sig mitt på köksgolvet. Han studerar intresserat hur Kerstin Persson lindar av bandaget på husses stortå.
Nils Andersson lider av nageltrång. Det är inget han begär att distriktssköterskan ska komma hem för, men när hon ändå är där för att ge honom sprutan kan han ju passa på. Visst, han har lagt om tån själv samma dag, men Kerstin Persson tycker att hans tå behöver en ny omläggning och skrider från ord till handling.

Det är inte första gången Kerstin Persson är på hembesök hos Nils Andersson. Inte hos Gunnar Nises eller Gunhild Wiklund heller. Hon rycker ganska ofta in som vikarie just på Frösön. Men att vara ambulerande vikarie känns inte tillräckligt för henne. Hon skulle vilja utveckla sin verksamhet. Inte minst därför att några patienter har frågat om de inte kan få ha henne som sin »egen« distriktssköterska.

Därför sitter Kerstin Persson nu och filar på ett förslag till vårdavtal som hon tänker presentera för kommunen (och kanske landstinget) vad det lider. Målet är att vårdavtalet (eller -avtalen) ska vara undertecknade före årsskiftet.

Kerstin Persson försäkrar att det inte är ett oövertänkt beslut hon fattat. Hon har vänt och vridit på frågan och rannsakat sig själv: varför vill jag egentligen ha ett vårdavtal?

– Får jag »egna« patienter ska de också känna en trygghet i att jag finns till hands men de ska samtidigt kunna vända sig till en hälsocentral i akuta situationer. I övrigt handlar det om att vi får komma överens om vid vilka tidpunkter jag finns tillgänglig.

Några förebilder har Kerstin Persson inte. Hon säger att hon får börja »från noll«. Från Viam, Vårdförbundets servicebolag, har hon fått några punkter att utgå ifrån, en »checklista för vårdavtal«.

Vilka är nackdelarna med att bli sin egen och arbeta med ett vårdavtal? Kerstin Perssons svar är kort och koncist:

– Inga.

Ekonomin stötesten
Hon räds inte ens de ekonomiska problemen, även om hon tror att det är där stötestenen finns. Var ska hon och kommunen eller landstinget mötas för att båda parter ska bli nöjda?
Hon tror inte heller att hon ska få några fritidsproblem. Efter vidareutbildningen till distriktssköterska tog hon fyra dagar ledigt, sedan dess har mesta tiden gått åt till arbete. I år är hon uppbokad av kommunen för olika vikariat till en bit in i augusti.

– Det är mycket arbete men jag räknar inte timmarna. Jag har skaffat mig en liten kontorslokal. Där försöker jag klara administrationen på onsdagskvällarna. Jag tycker det är viktigt att skilja på arbetstid och fritid.

Det är inte bara privatpersoner som frågat efter Kerstin Perssons tjänster. Flera små företag skulle gärna vilja ha henne som företagssköterska.

Och det är en verksamhet som vilar på tre ben Kerstin Persson ser framför sig. En del vikariat som i dag, för att hålla kontakten med kollegerna och den ordinarie distriktssköterskeverksamheten vid liv, en del företagshälsovård och en tredje del där hon kan vara »egen« distriktssköterska för de patienter som efterfrågar den tjänsten, med ett vårdavtal med Östersunds kommun.

Planera för nästa dag
Solen står ganska lågt när Kerstin Persson kör in på parkeringsplatsen utanför hälsocentralen på Frösön – det känns lite som hemma för henne, eftersom den är inrymd i en byggnad som tillhört Frösöklinikerna.

Det är dags att sammanfatta dagen i form av journalanteckningar innan nästa dags besök planläggs.
Hemma i sin stuga funderar Gunhild Wiklund inte längre över vad »bro-om-ball« är. Med gemensamma krafter och med hjälp av den bild som hör till artikeln har vi listat ut att broomball måste vara en ny sport. Översatt från engelskan blir det ungefär kvastboll, och mycket riktigt poserar de unga männen på bilden med något slags kvastliknande redskap i händerna.