För inte så förfärligt länge sedan var det så gott som omöjligt för sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker att »starta eget«. Regelverket inom hälso- och sjukvården la juridiska hinder i vägen. Etableringsrätt förbehölls i praktiken några få yrkesgrupper, till exempel läkare och sjukgymnaster. Trots försäkringar om motsatsen fanns det dessutom inte något riktigt politiskt intresse för en utökning av kretsen. Synen på vilka grupper det tillkom att sälja sina tjänster till eller rent av konkurrera med den offentligt producerade vården var fast cementerad. Grundad som den var på sedvänja och okunnighet.

Så skedde avregleringen, det skulle finnas så få formella hinder som möjligt. Men de många politiska besvärjelserna om det välsignelsebringande med marknadskrafter och om den önskvärda mångfalden i vårdproduktionen klingade antingen ohörda eller omsattes i tvivelaktiga och omotiverade modeller. Inte sällan var de inspirerade av lösningar från helt andra produktionsområden och blev därför både ineffektiva och förödande.

Brist på fantasi och nytänkande hos politikerna i kommuner och landsting kom att bli nästa informella och stora hinder för många anställda som ville pröva nya vägar. Nära vårdverkligheten hade beslutsfattarna svårt att bryta sig loss från en traditionell syn på stora personalgrupper. Många av de anställdas idéer om alternativ till den traditionella uppfattningen om vad som gagnar patienterna och som samtidigt skulle öka effektivitet och produktivitet dog i avsaknad av näring. Och trots den påtagliga, höjda kompetensen och de utvidgade ansvarsområdena, konsekvenser av flera års nedskärningar, var det fortfarande omöjligt för många beslutsfattare att föreställa sig att till exempel en hel del  av Vårdförbundets medlemmar skulle vara värda att teckna vårdavtal med.

Därför är det ur principiell synpunkt glädjande med Stockholms partsgemensamma »viljeyttring« som presenterades för en månad sedan. I denna uttalar landstinget och Vårdförbundets lokala avdelning att de anställdas idéer och förslag måste tas tillvara på ett betydligt bättre sätt än hittills.

Båda parter tycks vara överens om att det nu behövs fler alternativa sätt till dagens när det gäller att bedriva hälso- och sjukvård. Anställda ska uppmuntras till att för landstingets räkning pröva sina idéer i egna företag, i kooperativ och stiftelseform. Det skulle innebära en utveckling av vården som är bra både för patienter och personal.

Naturligtvis kan man inte bortse ifrån att motiven till viljeyttringen skiljer sig mellan parterna. För den borgerliga majoriteten i landstinget ska den ses som ett credo. Därför måste det göras klart för alla inblandade att »privatiseringen« inte ska bli ett politiskt självändamål. De många vettlösa principlösningarna i hälso- och sjukvårdens nutidshistoria borde förskräcka. Likaså måste politikerna hållas vid den uttalade ambitionen att vidareutveckla den majoritetsandel av vården som även fortsättningsvis kommer att bedrivas i landstingets egen regi. Också här måste de anställda ges möjlighet att pröva sina idéer och påverka utformningen av verksamheten i nya riktningar.

För Vårdförbundet hägrar tanken på förbättrade arbetsvillkor för medlemmarna. I åratal har kraven på mångfald i vården framförts bland annat mot bakgrund av vetskapen om att lönespridning är så gott som omöjlig med en arbetsgivare som i princip saknar konkurrens. Dock kan det vara svårt att se hur de nu föreslagna fria driftsformerna annat än på mycket lång sikt nämnvärt ska kunna höja lönenivåerna. Den verkliga vinsten så gott som omgående kan  däremot ligga i medlemmarnas ökade möjligheter att använda sitt kunnande och sina idéer på ett kreativt sätt. Det kommer att skapa större arbetstillfredsställelse. Att få bestämma över sin arbetstid och ha reell möjlighet att säga nej är högt rankade önskemål hos hälso- och sjukvårdens personal i dag.

Samtidigt är det viktigt att se att det nu fattade beslutet är ett steg i riktning mot den efterlängtade mångfalden i vården. De barnmorske- och sjuksköterskedrivna mottagningar  som föreslås i viljeyttringen är naturliga möjligheter till avknoppning från landstingsdriften. De finns på sina håll redan i dag och är organiserade med stor hänsyn tagen till patienternas önskemål.

Den stora potentialen både var gäller omfång och kvalitet ligger dock inom hemsjukvården. Det är först när den i alla sina dimensioner är så decentraliserad och välorganiserad att den möter patienternas behov och önskemål som den kommer att sätta  spår också i personalens löneutveckling. Det kan ta tid men det kommer.