Rapporterna kommer tätt. Sjuksköterskor på allt fler arbetsplatser säger ifrån:

  • Vi accepterar inte de låga lönerna.
  • Vi protesterar mot att löneförhandlingarna drar ut så länge på tiden.
  • Vi orkar inte arbeta längre under så dåliga arbetsförhållanden.

Uppsägningarna ställer till med mycket problem för verksamheten. Bristen på sjuksköterskor innebär att det redan i normala tider är svårt att rekrytera personal, särskilt specialister. Situationen blir inte lättare av att uppsägningarna kommer nu några månader före sommaren.

Ett landsting där protesterna varit stora är Gävleborg. Sjuksköterskor på iva i Hudiksvall och dialysen i Bollnäs har sagt upp sig. Missnöjet med att 1998 års löneförhandlingar blev klara först i vår har varit stort. Utfallet av de förhandlingarna, i genomsnitt ett av de lägsta i landet, har fått många att bli arga.

Karola Norell, under 80-talet en lång tid ordförande för Vårdförbundets lokala avdelning i Gävleborg och även med i förbundsstyrelsen några år, är sedan ett år ansvarig för landstingets personalförsörjning, motsvarande personalchef.

Lönehöjningarna i Gävleborgslandstinget har de senaste åren varit låga. Varför?
– Vi har ont om pengar. Just nu går landstinget 100 miljoner minus. Vi har begärt mer pengar hos regeringen, men får knappast några. I regeringens budgetförslag som lämnades till riksdagen i april sägs att skattestoppet för landsting och kommuner ska tas bort. Det ger möjlighet till skattehöjning men våra politiker har sagt att det är sista alternativet för att klara budgeten. Jag kan tycka att vi borde betala högre löner till en del grupper utifrån kompetens och ansvar men det finns inte pengar.

Varför har förhandlingarna tagit så lång tid
– det centrala avtalet blev ju klart före sommarsemestrarna 1998?

– Landstinget har utarbetat ett nytt lönepolitiskt ställningstagande. Det gjorde att förhandlingarna inte kunde starta förrän i oktober. Vi har dessutom förhandlat långt ute i organisationen, ett krav från Vårdförbundet som vi tycker är bra, och sådant tar längre tid än om allt sker på landstingsnivå.

Det sägs att de lokala cheferna inte har haft någon frihet att förhandla utan varit bundna av ett centralt beslut i landstinget om nivån. Kommentar?
– De har förhandlat utifrån landstingets ekonomiska situation.

Du påstås dels ha sagt att det finns för många sjuksköterskor i Gävleborg, dels att de inte blir fler för att man höjer lönerna?
– Jag sa inte att det finns för många utan att det finns många sjuksköterskor i länet. Både räknat i förhållande till det totala antalet landstingsanställda och i förhållande till antalet invånare i länet är Gävleborg ett av de landsting i landet med flest sjuksköterskor.

– Jag vidhåller att det inte blir fler om man höjer lönerna men då menar jag inte i Gävleborg utan sett i hela landet. Vi har en brist inom vissa specialiteter i Sverige och den minskar inte om ett landsting höjer lönerna för att locka över personal från ett annat landsting.

Vad gör ni för att lösa problemet med uppsägningarna på iva i Hudiksvall och dialysen i Bollnäs?
– Ett arbete pågår lokalt, dels ur personal-, dels ur patientperspektivet. Vad det arbetet innebär vill jag inte säga något om just nu. Det är ett problem att det handlar om grupper som är svåra att ersätta.

Diskuterar ni pengar, att höja lönerna för de här grupperna?
– Jag vill inte använda uttrycket »diskutera pengar«. Alla anställda har dock en löneutveckling. Utifrån landstingets ekonomiska situation görs prioriteringar och inom varje förvaltning finns det också möjligheter att genom omfördelningar göra egna prioriteringar.

Landstinget ska enligt hälso- och sjukvårdslagen ge invånarna en god vård. Klarar ni det om de här grupperna slutar?
– Vi kan inte frånta oss det ansvaret och därför diskuteras den här frågan också utifrån patientperspektivet. Patienterna har rätt att få den vård de behöver.

Finns det någon annan lösning än att höja lönerna?
– Antalet utbildningsplatser måste öka. Vi vet att det finns många sökande per utbildningsplats och med fler utbildade minskar bristen. Sedan måste vi se över den kompetens vi har, vem som gör vad. Sjuksköterskorna brukar själva säga att de sysslar för mycket med administration. Kanske borde andra sköta sådant och sjuksköterskorna därmed få mer tid över för patientvård. Arbetsorganisationen måste också ständigt diskuteras.

I Gävleborg finns en arbetsmarknadspolitisk policy, kritiserad av Vårdförbundet, som innebär att relationerna mellan personalgrupper inte ska förändras. Om till exempel en undersköterska sägs upp, ska även en sjuksköterska bort. Hindrar inte den policyn förändringar av organisationen?
– Det politiska beslutet togs när vi tvingades göra stora nedskärningar. Landstinget valde att göra neddragningar utan uppsägningar. Beslutet togs för att verksamhetsförändringar skulle drabba yrkesgrupperna solidariskt. Sedan dess har vi vidareutbildat undersköterskor till sjuksköterskor.

– Landstinget håller för övrigt på att avskaffa den policyn just nu.