En kvinna utskriven till hemmet efter en längre tids sjukhusvistelse på grund av hjärnblödning fick hembesök av en sjuksköterska som gjorde i ordning doseringen av medicinerna.

Både sjuksköterskan och kvinnans vän ifrågasatte den stora mängden medicin och sjuksköterskan rekvirerade en journalkopia från sjukhuset för att kvinnans husläkare skulle kunna kontrollera uppgiften om ordinerad medicin. Husläkaren besökte också kvinnan i hemmet och ansåg även han att medicineringen var väldigt hög.

Kvinnans vän ringde sedan flera gånger till husläkaren för att få reda på om han granskat uppgiften i journalen men fick varje gång svaret att journalen ännu inte kommit. Vännen skrev då till nämnden och ville veta om det får ta en och en halv månad att expediera en beställd journalkopia.

Förtroendenämnden (numera Patientnämnden) tog, efter att ha kontaktat husläkaren, vid upprepade tillfällen kontakt med de sjukvårdsinrättningar där patienten behandlats och som husläkaren önskade få en journalkopia ifrån. När man efter cirka en vecka fått besked att husläkaren fått journalkopiorna avslutades ärendet.

Allmänna handlingar ska enligt tryckfrihetsförordningen lämnas ut genast eller så snart det är möjligt. Nämnden konstaterar att det tagit otillständigt lång tid innan de begärda handlingarna kommit läkaren tillhanda.

En mamma ringer barnakuten då hennes 1,5 år gamla dotter har 41 graders feber och inte är kontaktbar. Hon får rådet att ge dottern Alvedon och avvakta.

När febern inte går ner kontaktar fadern sjukhuset, hamnar i en växel, och får besked att mottagningen har telefonsvararen på så de får ta sig till sjukhuset om de vill tala med någon. De gör så. Efter sex timmars väntan blir flickan undersökt. Inte heller nu hittar man något fel, och föräldrarna råds att höra av sig nästa dag om inte febern gett med sig.

Dagen därpå är febern lika hög. Föräldrarna ringer akutmottagningen, möts av telefonsvararen och åker in till sjukhuset. Efter fem timmars väntan och ny undersökning som inte ger något resultat åker familjen hem med ett recept på Alvedon.

Febern pendlar mellan 39,9 och 40,5 grader och föräldrarna vill prata med någon av de läkare de träffat på akuten, men när de ringer möts de åter av telefonsvararen. De försöker då med sjukvårdsupplysningen men där är det ständigt upptaget. Föräldrarna kontaktar då Patientnämnden.

Av de fyra tillfällen som nämnden försöker komma i kontakt med barnakuten är telefonsvararen inkopplad tre. Fjärde gången går 18 signaler fram innan någon svarar.

Enligt chefen för akutvårdsprogrammet ska rådgivningstelefonen vara bemannad med en barnsjuksköterska fram till klockan nio varje kväll. Därefter ska ordinarie nattpersonal svara. I genomsnitt besvaras 115 samtal per dygn – mot budgeterade 100.

Det är inte bra att inte telefonrådgivningen fungerar så att föräldrar med sjuka barn kan få stöd per telefon och slippa åka till akuten i onödan, konstaterar nämnden, och påpekar i brev till sjukhusdirektören och sjukhusstyrelsen vikten av att omgående omfördela personalresurserna så att telefonrådgivningen fungerar.

En man skrev till Förtroendenämnden (nu Patientnämnden) om sin 11-åriga dotter som lider av svår barnreumatism och ibland behöver cortisoninjektioner i de mest inflammerade lederna. Då de är mycket smärtsamma ges de under narkos. När hon nu behövde sina injektioner visade det sig att barnsjukhusets operationsavdelning inte hade resurser. Flickan skulle få vänta en månad, med svåra smärtor och en kraftigt ökad dos oralt cortison som i sin tur gav svåra biverkningar.

Nämnden tog in yttrande från divisionschef, chefläkare och överläkare. Divisionschefen skriver att byggnadsproblem periodvis gjort situationen helt oacceptabel men att alla operationssalar nu är i funktion och att man har fördubblat antalet specialistläkare vid avdelningen för barn med reumatiod artrit.

I ett genmäle uttrycker föräldrarna sin oro över barnsjukvården, en oro chefläkaren i sitt svar försöker dämpa. Ärendet avslutas med nämndens brev till sjukhusledning och sjukhusstyrelse där man framhåller vikten av att det finns resurser året om så att barn med kroniska sjukdomar kan få en optimal och adekvat sjukvård så snart deras tillstånd kräver det.