Tidningsklippen som vi dagligen får beskriver sjuksköterskors uppgivenhet och ilska över arbetssituationen. Till den allmänt upplevda känslan av ökade krav, av underbemanning och av att därför inte räcka till, sällar sig oro över hur det ska bli i sommar. Den omvittnade bristen på inflytande och erkännande, det välkända missnöjet med lönenivån har börjat ta sig uttryck i uppsägningar eller hot om uppsägningar.

Någon massrörelse är det inte – på sin höjd handlar det om att ett par hundra sjuksköterskor runt om i landet helt enkelt tröttnat på att vara osynliga, att inte få sitt arbete diskuterat och värderat, att inte ses som uppskattade anställda med unika kunskaper, som just därför betingar ett pris. Den utlösande gnistan är inte sällan att de får uppleva hur nyanställda – ibland också nyutexaminerade – blir erbjudna löner som kan ligga flera tusen kronor högre än deras egna.

Så oklokt det är av arbetsgivarna att se dem som utbytbara eller kallt räkna med att de som bestämt sig för att sluta ska krypa till korset – komma tillbaka – bara man inte bryr sig om dem och deras synpunkter utan hänvisar till att det inte finns pengar. Och sedan hårdnackat håller fast vid detta med påföljd att en dialog med de anställda är omöjlig. Den situationen är långt ifrån ovanlig.

Men det finns också arbetsgivare som lyssnar och försöker komma med konstruktiva lösningar. I samband med de lokala förhandlingarna i Västmanland för drygt en månad sedan exempelvis, accepterade arbetsgivaren Vårdförbundets uppfattning att grupper av sjuksköterskor kommit lönemässigt i kläm, både i förhållande till eftersökta specialistsjuksköterskor och till de nyrekryterade. Resultatet blev att cirka 600 »mellansjuksköterskor« utan mer omfattande specialistutbildning och med mer än fem års anställning i landstinget fick 500 kronor i extra löneökning utöver det som den individuella fördelningen av den lokala lönesumman gav dem. Det var inte vad de begärt  i skrivelser till arbetsgivaren men åtgärden vittnar ändå om en vilja att försöka tillmötesgå rättmätiga krav.

När nu de lokala förhandlingarna för 1998 är klara i hela landet presenterar Landstingsförbundet en rapport över de anställdas löneutveckling åren 1994 till 1998. Den bygger på partsgemensam statistik och även om parterna inte är helt överens om hur denna ska tolkas kommer den ändå att visa att Vårdförbundets medlemmar som kollektiv procentuellt haft en bättre löneutveckling än alla andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. 21 procent mot läkarnas 17,5! Redan förra året korades »sjuksköterskorna« till »vinnare i lönekampen«.

Ur förhandlingstaktisk synvinkel är detta givetvis en framgång som bekräftar teorierna om att enbart lokala förhandlingar – så långt ut i organisationen som möjligt – i kombination med ett individuellt lönesystem utan någon centralt beslutad generell fördelning, totalt ger mer än det centrala ramavtalet. Modellen ger också det lokala facket och de förhandlande företrädarna möjlighet att bygga  upp och tillämpa en egen långsiktig strategi. Ändå kommer gapet mellan utfall, både procentuellt och i lönehöjning till individen, och medlemmarnas förväntningar att fortsätta att vara stort. 

Sjuksköterskornas, barnmorskornas och de biomedicinska analytikernas arbete har genomgått en kraftig förändring under 90-talet. Medan närmare hundratusen anställda har fått lämna omsorg, vård och skola under detta årtionde har arbetstillfällena för Vårdförbundets grupper inte minskat. Uppgifterna har däremot utökats till att också omfatta sånt som under 80-talet utfördes av andra. Ansvarsområdena har vidgats och blivit större.

Med rätta hävdar de anställda att detta och den ökade kompetens som de skaffat sig ska ersättas med rejäla lönelyft. Är då 21 procents höjning av den totala lönesumman för Vårdförbundets medlemmar under tiden 1994 till 1998 att betrakta som rejäl? Det är i alla fall vad Landstingsförbundet, Kommunförbundet och de flesta landsting och kommuner kommer att säga.

Och om inte utgångsläget, det vill säga 1994 års löner, varit felaktiga i förhållande till  de krav som ställs och de anställdas kompetens skulle konsensus kanske kunna nås kring det. Som det är nu kan vetskapen om att vara »vinnare« och ha fått ut mest knappast hejda besvikelsen hos många.

Sommaren då. På sina håll har arbetsgivarna lyckats köpa tillbaka några av de sjuksköterskor som sagt upp sig genom att ge dem det de ursprungligen begärde! I västra Sverige, som ligger högst, erbjuds de anställda 5 000 kronor för varje outtagen semestervecka under tiden juni–augusti. Totalt 20 000 för att avstå från sommarsemester. Enligt uppgift har inte särskilt många nappat på erbjudandet. n