Den 27-åriga kvinnan kom på eftermiddagen i graviditetsvecka 42 till förlossningen med värkar. Livmoderhalsen var öppen tre centimeter men värkarna svaga. Blodtrycket var lätt förhöjt men uppföljande lab-tester i stort sett normala, och ett lätt läckage av äggvita i urinen ansågs inte behöva åtgärdas.

Tidigare på dagen hade kvinnan varit på rutinkontroll på grannsjukhuset. Man fann då minskad mängd fostervatten men normal tillväxt hos barnet och ett normalt blodflöde i navelsträngen och planerade för igångsättning dagen därpå. När hon några timmar senare fick värkar gjorde platsbrist att man inte kunde ta emot henne på förlossningen där.

Vid åttatiden fick kvinnan ryggbedövning, därefter gjordes hinnsprängning och tjockt mekoniumfärgat vatten avgick. En skalpelektrod sattes och läkare underrättades om fostervattnets utseende.

Klockan halv nio på kvällen ordinerade bakjouren fasta på grund av fostervattenfärgen, oligohydramnios och överburenhet (42+0) och en halv timme senare värkstimulerande dropp, som sattes strax före halv tio. Samtidigt övertog nattbarnmorskan ansvaret för patienten.

Halv två på natten var livmoderhalsen helt öppen. Efter klockan tre på morgonen forcerades förlossningen med yttre press och tjugo i fyra föddes ett helt livlöst barn.

Mamman anmälde två läkare och två barnmorskor till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (hsan) och undrar varför inget kejsarsnitt gjordes.

Båda läkarna och en av barnmorskorna har sänt in yttranden till nämnden. Nattjourläkaren, en erfaren specialist, skriver att hon började sitt arbete klockan nio och att hon signerade ctg-kurvor som hon bedömde var utan anmärkning, med god variabilitet och normal frekvens, fram till omkring klockan två.

Sedan blev hon inte tillkallad förrän barnet var fött.

Trots hsan:s uppmaning har nattbarnmorskan inte hörts av med något yttrande.

Nämnden skriver att överburenhet alltid innebär en riskgraviditet. Övervakningskurvan visar en signifikant nedgång både vid åtta- och niotiden, först i samband med att patienten låg på rygg, sedan vid palpation av livmoderhalsen.

Barnets hjärtfrekvens låg omkring 130 fram till klockan två och steg då successivt till 160 slag per minut från klockan tre, varefter övervakningskurvan visar en mycket grav patologi. Då borde nattbarnmorskan ha tillkallat läkare för att ta skalpprov och ta ställning till behovet av forcerad instrumentell förlossning.
Eftersom hon inte gjorde det har barnmorskan begått ett fel. Ansvarsnämnden ger henne en erinran. Patienten har överklagat beslutet till länsrätten (hsan 940/98:B1).