Våren 1993. På Lärarförbundet summerar ledning och förhandlare de avslutade centrala löneförhandlingarna. Besvikelsen är stor. Kommunförbundet har som arbetsgivare inte visat något större intresse av att höja lärarnas fasta lönetariffer.

– Vi insåg då att den gamla modellen inte längre fungerade, att vi måste hitta andra vägar om våra medlemmars löneutveckling skulle fortsätta, berättar Gunilla Runnquist, i dag förhandlingschef på Lärarförbundet.

Det som inte längre fungerade var för det första det hon kallar konfrontationslinjen: två parter på var sin sida av ett bord, med lågt förtroende för varandra och förhandlingar som hela tiden förs under hotet av konfliktåtgärder. För det andra det fasta lönesystemet med tariffer och slutlöner, eftersom många lärare kommit till slutlönen. Lärarförbundet var dessutom det enda förbund som ännu inte gått över till ett system med lokala förhandlingar.

Resultatet av diskussionerna blev en invit till den andra lärarorganisationen, Lärarnas riksförbund inom Saco (ett visst samarbete hade inletts tidigare och i dag kan man beteckna de två förbunden som en enda part, en lärarkartell), och Kommunförbundet: låt oss sätta oss ner och hitta andra lösningar.

Så här sex år senare är representanter för både Lärarförbundet och Kommunförbundet överens om att det inte blev några enkla diskussioner, utan i stället riktiga förhandlingar. Under de tre år som gått sedan 1989–90 då skolan fördes från staten till kommunerna hade någon samarbetsmodell aldrig byggts upp och misstänksamheten var stor på båda sidor. Parterna visste inte ens om de hade samma syn på skolans framtid.

Diskussionerna pågick länge och ledde fram till det avtal, skolutvecklingsavtalet »En satsning till två tusen«, som i dag är en förebild för Vårdförbundets arbete att få ett eget utvecklingsavtal med både Landstings- och Kommunförbundet. Genom skolutvecklingsavtalet har de två lärarförbunden och Kommunförbundet enats om en gemensam syn på framtiden och att lärarna under åren 1996–2000 ska få tio procent extra i lönehöjning, utöver vad som kommer ut i de traditionella löneförhandlingarna.

Ställs villkor
Men dessa tio procent är inte villkorslösa. De två lärarfacken har för det första gått med på att skrota det gamla arbetstidssystemet. För det andra gått med på arbetsgivarens krav om att lämna det gamla, fasta tariffsystemet (liknar de lönegrader och löneklasser Vårdförbundets medlemmar hade tidigare) och gå över till individuella löner bestämda i lokala förhandlingar. För det tredje ska de extra procenten »fördelas så att de tillfaller dem som särskilt bidragit till skolans utveckling och förnyelse samt till att nå de fastställda målen för verksamheten«.

– Vi tycker att det är bra om fackliga organisationer satsar på utveckling och var därför beredda att betala extra för det. Genom skolutvecklingsavtalet har det också blivit lättare att diskutera andra frågor, säger Per Reinolf.

Han var med och förhandlade fram avtalet 1993–94, som anställd på Kommunförbundets förhandlingsavdelning. I dag är han projektledare för den enhet på förbundet som bildats enbart för att arbeta med utvecklingen på skolans område.

Kommunförbundet och de två lärarförbunden kom också överens om nya regler för konfliktlösning, bland annat ett stödteam bestående av representanter för alla tre parter. Stödteamet ska kunna rycka ut på begäran från en eller flera av parterna där.

Vägrade anlita stödteamet
– Vi var överens om att vi inte ville ha en massa tvister om tolkningen av avtalet. Det har inte heller varit några centrala tvisteförhandlingar, utan oenigheter har kunnat lösas lokalt. Jag minns ett fall där en företrädare från Lärarförbundet hörde av sig till oss och ville att stödteamet skulle komma. När jag kontaktade kommunens förhandlingschef sa han »aldrig att jag tar hit stödteamet, vi sätter ut vägspärrar vid kommungränserna«. Sedan satte sig parterna ner igen och hittade själva en lösning, berättar Per Reinolf.

– Vi har ett antal problemkommuner och stödteamet har fått rycka ut några gånger dit och hjälpa till att få fram lösningar, säger Gunilla Runnquist på Lärarförbundet.

Skolutvecklingsavtalet gäller fem år fram till nästa år. En tillbakablick på de första åren visar en både positiv och en litet mörkare bild. På många håll har parterna inte lyckats genomföra den utveckling som var meningen med avtalet. Både centrala och lokala representanter som Vårdfacket talat med pekar på  svårigheter:

*Chefer/rektorer har inte fått den utbildning som krävs för att leda utvecklingen.

*Lärare som inte själva vill agera utan tycker att »det är bättre när någon annan bestämmer«.

*Lärare som tyckt att det varit tryggt att enligt det gamla systemet kunna se sin löneutveckling ett antal år framåt och som nu inte vet hur det blir ens i nästa lokala förhandling.

Beskrivningen av hur utvecklingen gått de här åren skiljer sig dock beroende på med vem man talar. Den officiella bilden verkar vara att det överlag gått bra, trots problemen. Bilden blir dock inte lika positiv om man träffar andra med insyn, men utan någon officiell roll i arbetet med att ta fram och centralt utveckla Skolutvecklingsavtalet. Motståndet mot förändringarna, både när det gäller arbetstiden och lönesystemet, finns bland lärare överallt i landet. Precis som det varit bland Vårdförbundets medlemmar ändå sedan förbundet övergick till sitt individuella lönesystem i slutet av 1980-talet. Hur stort motståndet är och om det ökar eller minskar är svårt att bedöma. Innan Lärarförbundet sa ja till avtalet genomfördes dock en medlemsomröstning varvid en stor majoritet sa ja till förändringarna.

Så går det i Örnsköldsvik
En kommun där det gått bättre än på många andra håll enligt både centrala och lokala representanter på Lärarförbundet är Örnsköldsvik.

– Vi hade redan innan börjat tänka i de här banorna och därför kunde vi komma i gång med förändringar rätt snabbt. Men alla skolor har inte klarat av att gå över till det nya systemet och där har man inte fått del av de extra tio procenten, berättar Johannes Backerholm, Lärarförbundets ordförande i kommunen.

I Örnsköldsvik har man enligt avtalet bildat en grupp med representanter för fack och arbetsgivare (både politiker
och tjänstemän). Den fungerar som ledningsgrupp-styrgrupp, träffas regelbundet, drar upp riktlinjer och hjälper till om de olika rektorsområdena behöver stöd.

För det är i rektorsområdena, på den lokala nivån, som det verkliga arbetet sker. Det är där förhandlingar genomförs och själva utvecklingsarbetet utförs.

Johannes Backerholm betonar vikten av att inte från centralt håll i kommunen gå in och peta i de lokala överenskommelser som sluts i rektorsområdena, så länge de håller sig inom den fastlagda ramen. Det kan jämföras med att en lokal avdelning inom Vårdförbundet inte ska ifrågasätta ett avtal mellan företrädare och verksamhetschef på arbetsplatsen.

Inte bara en lönefråga
När man talar med personer som varit och är inblandade i skolutvecklingsavtalet, betonar de att det inte enbart handlar om löner och anställningsvillkor. Minst lika viktigt är utvecklingen både inom yrket och verksamheten. Det ena leder till det andra. Genom avtalet har det formats en grund för bättre verksamhet, det vill säga i första hand undervisning. Det i sin tur har lett till uppvärdering av lärarna och därmed mer pengar till löner (de extra tio procenten). Samma tänkande finns när Vårdförbundet diskuterar det här med sina motparter.

– Om förändringar genomförs inom skolan är vi också beredda att betala för det. Jag kan tänka mig att det också skulle kunna gälla även inom vårdområdet, säger Per Reinolf.

– De stora vinnarna, utöver lärarna som fått en bättre löneutveckling, är i första hand eleverna. Skolutvecklingsavtalet har lett till bättre undervisning, säger Johannes Backerholm.
Översatt till Vårdförbundets område skulle det kunna innebära en bättre utveckling för medlemmarna och en verksamhet som leder till bättre patientvård.