Bollen ligger hos parterna
Sedan juni förra året är detta tredje gången som en ledare i Vårdfacket handlar om den så kallade vårdkommissionen. I den första, som skrevs strax efter det att Göran Persson som ett svar på förra vårens dystra profetior proklamerat vården som ett prioriterat område, blandades skepsis inför det storvulna uppdraget, som var att hitta idéer som genomförda på rätt kort tid ska kunna förbättra prognoserna ifråga om personalförsörjning, med en motsträvig beundran inför den framförda beställningen av en statushöjning.
Vid årsskiftet fanns det anledning att sänka förväntningarna: vissa kommissionsledamöters åsikter och diskussioner bland annat om lönenivåer tangerade alltför mycket det som av arbetsmarknadens parter anses vara förhandlingsfrågor. De kreativa idéerna om ett kraftfullt statligt stöd för till exempel försök med olika organisationsstrukturer eller med alternativa driftsformer – mångfald i vården – lyste med sin frånvaro. Inte heller fanns det några tankar kring hur lätttillgängliga kompetenshöjande modeller skulle kunna se ut.
Nu slutligen, när kommissionen har avslutat sitt arbete, presenterat en sammanfattning av sina slutsatser och förhoppningsvis filar på slutformuleringarna i den rapport som ska finnas klar i denna månad finns det anledning att skärskåda resultatet. Det lilla som kommissionens ledamöter av allt att döma kunnat uppnå konsensus kring.
Det lät ju snudd på fantastiskt när statsministern för drygt ett år sedan presenterade uppdraget till sin kommission, som bestod av fem statsråd och en representant från vardera Saco, tco (Eva Fernvall från Vårdförbundet) och lo, samt från Kommun- respektive Landstingsförbundet.
Det skedde efter en hel vårs spekulationer kring hur nära kollaps hälso- och sjukvården egentligen skulle befinna sig i början av 2000-talet. Det var valår. Problemen hade förnyats när debatten bytte fokus – det var inte längre enbart en fråga om mer pengar. Nu ökade medvetenheten om att en oroande stor andel av vårdpersonalen skulle gå i pension under de första tio åren in på nästa sekel. Vad värre var: ungdomar sökte inte till vårdutbildningarna, varken på gymnasie- eller högskolenivå.
Vid sidan av en kartläggning av rekryteringsbehoven och en analys av vad som medverkar till bristen förväntades kommissionen därför komma med förslag till vad som skulle kunna underlätta personalförsörjningen både på kortare och längre sikt. I sammanhanget framfördes för övrigt redan inledningsvis uppfattningen att heltid måste bli norm inom hälso- och sjukvården och att allt deltidsarbete ska vara baserat på individens önskemål – ett krav som Vårdförbundet fört fram i åratal!
I sanning tuffa uppdrag alltså, om än inte så banbrytande. Det skulle man däremot ha kunnat kalla Göran Perssons vision om ett resultat som inte bara skulle vända de negativa attityderna till vårdyrkena och ge dem status utan också återupprätta den offentliga sektorn. Av detta torde ytterst lite kunna hämta näring och finna grogrund i det resultat som kommissionen kommit fram till.
För trots att man i sin analys av orsaker till ett sviktande intresse för vård- och omsorgsyrkena pekat ut faktorer som svag löneutveckling, oregelbundna arbetstider och ofrivillig deltid, en ofta bristfällig arbetsmiljö och ett svagt inflytande över den egna arbetssituationen har allt utom deltidsproblematiken klassats som förhandlingsfrågor, vilket omedelbart vingklippt kommissionen. Egentligen är det en bedrift att den har kunnat enas kring det optimistiska målet att den ofrivilliga deltidstjänstgöringen ska vara halverad i november 2000. Arbetsgivarna har ju under en lång räcka av år sannerligen inte saknat fantasi när det gällt att konstruera arbetstidsscheman i syftet att få de anställda att förstå att vården inte behövt deras tjänster mer än på deltid!
Till det handfasta hör också förslaget om 1000 nya platser på sjuksköterskeutbildningen. Det är utmärkt. Antalet sjuksköterskebefattningar ökar hos kommuner och landsting, det antal utbildningsplatser som fastställdes i samband med reformen 1993 täcker idag inte behoven. Men om det ska avhjälpa brist vill det till att platserna blir eftersökta.
Så sluts cirkeln – en statushöjning av vårdyrkena behövs för att ungdomar ska kappas om utbildningsplatserna. Frågan är om bannlysning av ofrivillig deltid räcker för att vända trenden. Frågan är också när något radikalt kommer att hända med de övriga av kommissionen identifierade faktorerna som påverkar samhällssynen negativt. När kommissionsledamöterna byter kappa och blir representanter för stat respektive arbetsmarknadens parter är det ju hos dem bollen ligger!