-De kommunikationsproblem som vårdpersonalen upplever visar att det finns ett stort behov av undervisning för dem som ska lära invandrardiabetiker att leva med sin sjukdom. Vi kan av allt att döma inte tillämpa ett schema som i bästa fall kanske fungerar på svenskar, säger sjuksköterskan och vårdläraren Katarina Hjelm i Växjö som doktorerat på ämnet invandrare och diabetes.

Bland personal som arbetade inom diabetesvården svarade 89 procent att de upplevde problem i kontakten med invandrare. Svårigheterna var förutom kulturella skillnader också för lite tid för varje patient och brist på lätt tillgängliga tolkar.

– Det är särskilt alarmerande med tanke på att lagstiftningen garanterar alla lika rätt till god vård oavsett vilket land man kommer från, säger Katarina Hjelm.

– När det gäller invandrare måste vi än mer individualisera bemötandet och fråga »vad tycker du«, »hur tänker du«, »hur kan vi lösa det problemet?«.

En av utgångspunkterna för Katarina Hjelms avhandling är att den stress det innebär att anpassa sig till ett nytt land, till exempel mer eller mindre ofrivilliga livsstilsförändringar och social degradering, skulle ha en negativ inverkan på hälsan.

Dålig ekonomi-sämre hälsa
– Så var det inte. Jag fann inga skillnader i hälsa bland diabetikerna som kan hänföras till vilket land de kommer ifrån. Däremot har den socio-ekonomiska positionen stor betydelse både för den objektiva hälsan i form av glykemisk kontroll och den upplevda hälsan. Låg social position, vilket är vanligare bland invandrare, innebär ofta sämre hälsa och sämre välbefinnande.

Majoriteten av invandrare som undersöktes i avhandlingen är europeiska arbetskraftsinvandrare som flyttade hit redan under 1960- och 70-talen. Det innebär att de kulturella skillnaderna i regel var relativt små från början, att de kom under en tid när invandrare välkomnades och att det var mer eller mindre utvalda friska personer. Den långa tiden i Sverige har också medfört att kulturskillnaderna blivit ännu mindre och att de har haft lång tid på sig för att finna sig tillrätta i Sverige.

Livsnjutare
I en delstudie berättade lågutbildade kvinnor (mindre än nio års skolgång) från forna Jugoslavien om sina uppfattningar om hälsa, sjukdom och sjukdomsorsaker. Resultaten jämfördes med matchande svenska kvinnor.

– Trots att majoriteten av invandrarkvinnorna i gruppen hade fått sin diabetesdiagnos här i Sverige och därmed borde ha
fått samma information som de svenskfödda patienterna har invandrarkvinnorna sämre kunskaper om kroppens funktioner och om sin diabetes.

– Dessutom betonar de mer vikten av att behålla sin gamla livsstil och tidigare matvanor. De tar lite mer dagen som den kommer och bekymrar sig inte lika mycket för eventuella framtida diabeteskomplikationer. De har mer ett livsnjutarperspektiv än ett hälsoperspektiv. »Den som älskar livet, älskar mat« som en jugoslavisk kvinna formulerade sitt motstånd mot kostråden, berättar Katarina Hjelm.

Synen på patientrollen skiljer sig också åt på så sätt att invandrarkvinnorna är mer auktoritetsbundna, har större tilltro till vårdpersonalen och en mer passiv inställning till sin sjukdom. Sjukdomsorsak och eventuella framtida komplikationer tillskrevs ofta ödet eller liknande faktorer. En konsekvens av inställningen var att de mer sällan kontrollerade sitt blodsocker och brydde sig mindre om till exempel förebyggande fotvård.

– De svenskfödda kvinnorna använde mer medicinska termer och betonade mer vikten av livsstil och egenvård. De uttryckte också en tydligare rädsla för sjukdomens senkomplikationer, säger Katarina Hjelm och tillägger att det bara var en liten grupp jugoslaviska kvinnor som ingick i undersökningen och att de inte behöver vara representativa för alla.

– Men deras svar väcker ändå frågor som vårdpersonal borde vara uppmärksamma på, menar hon.

Myter om invandrare
Bristande kunskaper om andra kulturer kan även leda till mytbildningar hos personalen. Alla invandrare är inte likadana, alla äter inte dåligt eller är fientliga till insulinbehandling. Hur det egentligen är vet vi mycket lite om eftersom Katarina Hjelms avhandling är den första i sitt slag i Sverige.

– När man inte vet är faran för stereotypa uppfattningar om invandrare stor. Man förväntar sig kanske skillnader som i verkligheten inte finns, säger hon.

I ett delarbete kunde Katarina Hjelm också visa stora skillnader i den vård som invandrardiabetiker får jämfört med svenskfödda diabetiker. 18 procent av invandrarna behandlades av specialistläkare. Motsvarande siffra för svenskfödda var 43 procent. Bland de diabetiker som fått sin diagnos efter 30 års ålder fick var tredje insulin, bland invandrarna enbart 16,5 procent.

Katarina Hjelm kan inte svara på varför skillnaderna är så stora.

– Det kan vara så att invandrare är mer ovilliga att ta insulininjektioner men det kan också bero på sjukdomens allvarlighetsgrad eller att de i övrigt inte ställer samma krav. En annan förklaring kan vara att vårdpersonalen väljer bort invandrarpatienter just på grund av svårigheterna att kommunicera.

– Jag hoppas kunna gå vidare och undersöka hur mötet mellan invandrarna och den svenska vården ser ut, säger Katarina Hjelm.

Migration, health and diabetes mellitus – Studies comparing
foreign-and Swedish-born diabetic subjects living in Sweden.
Institutionen för samhällsmedicinsk vetenskap, Lunds
universitet.