Vändningen
*Innan patienten vänds ska endotrachealtubens fixation kontrolleras och vid behov förnyas. Notera tubens cm-märkning i mungipan eller näsvingen.

*Trachealkanylens fixering kontrolleras och justeras vid behov.
lPreoxygenering med 100 procent syrgas bör ske tills dess att patienten har ett så högt SpO2 som den individuella patienten kan få. På så sätt skyddas patienten mot hypoxi om tubläget försämras.

*Den som håller huvud och endotrachealtub styr vändningen så att ett säkert grepp om tuben behålls.

*Eftersom det finns risk för hosta och illamående när endotrachealtubens läge ändras bör cufftrycket kontrolleras innan vändningen. Är cuffen tät minskar aspirationsrisken.

*När vändningen är avslutad bör endotrachealtubens läge kontrolleras genom att auskultera lungorna och undersöka att cm-märkningen i mungipa/näsvinge är oförändrad.

*Luftvägstrycket kontrolleras efter vändningen. Läget justeras vid förhöjt luftvägstryck.

*Patienterna har i många fall flera potenta droger i infusion med kort halveringstid. Ett avbrott i infusionen kan leda till en försämring av tillståndet. Det är nödvändigt att se till att fixeringen av intravenösa infarter är säkra så att de
inte dras ut under vändningsmomentet.

*Den intravenösa infartens läge bör inspekteras efter vändningen.

*Kontrollera artärnålar, dialyskatetrar, duodenalsond och dränage som riskerar att dras ut under vändningen. Säker fixering är nödvändig för att förhindra att de dras ut eller rubbas ur sitt läge under vändningsmomentet.

*Efter vändning inspekteras de olika slangarnas läge.

Hudkomplikationer
*För att bedöma vändningsbehovet bör sjuksköterskan vara med vid vändningar och undersöka hur huden ser ut. Är huden röd vid vändningen bör man vända oftare. Eventuellt måste också andra preventiva åtgärder vidtas. Det medicinska tillståndet och andra omvårdnads- eller behandlingsbehov måste också vägas in i bedömningen så att ett lämpligt vändningsintervall kan fastställas.

*Små, frekventa lägesjusteringar med ändring av tryckpunkter kan förhindra komplikationer av decubitus för den som är så svårt sjuk att han inte tål stora lägesförändringar.

*Alla patienter som vårdas i bukläge bör ligga på ett underlag som motverkar risken för decubitus.

Ögonkomplikationer
*Tryck mot ögat måste undvikas.

*Ödem uppstår vid bukläge till följd av gravitationskrafter. Det kan motverkas genom att sängens fotända sänks så att huvudet befinner sig över hjärtnivå.

*För att förhindra torkskador på
ögonen kan det bli nödvändigt med ögonsalva och ihoptejpning av ögonlocken. Vid kraftiga konjunktivala ödem behövs fuktkammare.

*Kontroll av ögonen och ögonvård måste ske ofta.

Led- och nervkomplikationer
Ju längre patienten ligger i samma läge, desto större är risken för led- och nervskador. Varje led måste därför ligga i funktionellt viloläge under vårdtiden.

*Om patientens tillstånd inte medger stora lägesförändringar kan även små justeringar ändra tryckpunkter och förhindra att nerv- och ledskador uppstår.

*Personal som vårdar patienter i bukläge bör ha kunskaper om vilka nerver som kan skadas och om lämpliga kroppslägen.

*Kontrakturprofylax kan utföras i samband med bukläget på leder som hand-, fot-, knäled, eventuellt armbågsled. Profylaxen kan också utföras i sido- eller ryggläge.

*Man bör ta upp anamnes på alla intensivvårdspatienter om symtom på ledinskränkningar, nackproblem eller nervpåverkan finns. Anhöriga kan tillfrågas om patienten inte kan svara.

*Speciell försiktighet med patientens nacke måste iaktas vid vändning och i bukläge om patienten har en instabil eller stel halsryggrad eller har thoracic outlet syndrome.

*Blodtillförseln till hjärnan får inte hindras genom extrem huvudrotation eller kraftigt bakåtböjt huvud.
(Ur uppsatsen Komplikationer till bukläge.)