I början av 1966 trädde en ung journalist in på redaktionen för Svensk sjuksköterskeförenings förbundsorgan, Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor, TfSs. Några tankar på att stanna speciellt länge på tidningen hade hon inte.

– Jag hade då arbetat på en tidning i Östergötland och ville hem till Stockholm, men det var svårt att få jobb. Stockholms-Tidningen hade precis lagts ner och de många journalisterna därifrån hade förtur till andra tjänster. Så tipsades jag om att TfSs skulle utöka redaktionen, sökte den nya tjänsten och fick den, berättar Susanna.

Hon är uppfödd på Lidingö och har ett känt journalistiskt påbrå. Pappa Knut Stubbendorff blev historisk 1930 när han var förste journalist på Vitön sedan man hittat resterna efter ballongfararen Andrées Nordpolsexpedition 1897. Det var han som lyckades rädda expeditionens dagbok.

Tidning utan fastställda mål
Den sista september 1999 lämnar Susanna Vårdfacket efter 33 år som chefredaktör på de två tidningarna. För chefredaktör på TfSs blev hon redan efter några månader, sedan den tidigare chefredaktören hastigt avlidit.

– Min första tanke då var: nu sitter jag fast här. Samtidigt lockade det, det var ett jobb där man behövde tänka och det fanns stora möjligheter att göra en annorlunda och bättre tidning.

TfSs var 1966 en tidning som förde in hela rapporter, skrivna av ombudsmän och förtroendevalda; obearbetade både i uppläggning och språk. Orsaken var ytterst en brist på journalistisk kompetens tillsammans med upphovsmännens rädsla att budskapet skulle förvanskas eller komma bort.

– ssf:s centralstyrelse hade ingen idé om varför man gav ut en tidning. Några synpunkter på vad tidningen skulle innehålla kom sällan och det var svårt att vara kreativ, som ensamredaktör. Eventuellt kunde det komma kommentarer i efterhand, till exempel om man skrivit om någons text, berättar Susanna.

Allt eftersom ssf som organisation blev mer fackligt orienterad i slutet av 60- och början av 70-talet, utvecklades även tidningen under Susannas ledning. Fler utbildade journalister anställdes.

– Redaktionen bevakade de fackliga frågorna på ett helt annat sätt än tidigare. Vi försökte sätta medlemsperspektivet i fokus och intervjuade medlemmar och inte bara anställda på det centrala kansliet. Och vi skapade förmodligen motsättningar mellan medlemmarna och förbundsledningen. Sådan var 70-talsandan, berättar Susanna.

En kupp gav namnet
TfSs las ner 1976 och Vårdfacket uppstod 1977 i samband med att fackförbundet shstf (Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund) bildades genom sammanslagning av ssf, Svenska barnmorskeförbundet, Svenska laboratorieassistentföreningen och Medicinsk-tekniska assistentföreningen. Tidningens namn har diskuterats av och till under årens lopp (bland annat har ordet facket inte ansetts tillräckligt seriöst) och vi kan nu avslöja en hemlighet, en liten intrig:

– Det fanns vissa planer på att kalla den nya tidningen shstf-tidningen. Redaktionen tyckte att det namnet var intetsägande och ville i stället ha just Vårdfacket som skulle ses som en kombination av den fackliga och yrkesverksamheten. Men vi visste att det kunde bli svårt att få gehör i förbundsledningen om vi själva kom med förslaget. Därför lejde vi en konsult som lämnade förslaget och då sa ledningen ja.

Sug efter »riktig« facklig tidning
TfSs utvecklades fackligt under 60- och 70-talen i takt med samhället. Hos ssf fanns också ett sug efter en »riktig» facklig tidning. När det första numret av Vårdfacket kom ut i januari 1977 övervägde det traditionellt fackliga materialet, inte minst avtalsfrågorna. På grund av utvecklingen i samhället under 70-talet, med en rad nya lagar om till exempel medbestämmande och anställningstrygghet, var det naturligt för ett nytt fackförbund att satsa på den typen av frågor. Idag, när Vårdförbundet betonar sambandet mellan yrkesutövning och lön, är det en helt annorlunda Vårdfacket som når läsarna.

Planeringen 1976 av den nya tidningen Vårdfacket genomfördes helt inom redaktionen. När Vårdfacket i slutet av 80-talet införde de speciella vårdbilagorna, med artiklar som skulle fungera som fortbildning, läsarnas önskemål och behov, var det Susanna och redaktionen som drev detta.

Och när Vårdfacket för snart fem år sedan övergick från tvåveckorstidskrift till månadsmagasin kom initiativet
från Susanna. Inspirationen kom från »glassiga« sjuksköterske- och omvårdnadstidningar ute i Europa.

Susanna har alltid varit involverad i förbundets arbete. Många fackliga företrädare, både i förbundsledningen och ute i landet, kan berätta om hennes lojalitet med organisation och medlemmar och hur hon genom sin analytiska förmåga ofta satt pekfingret på både starka och svaga punkter i diskussioner och dokument.

Men tidningen har alltid kommit i första hand. Viljan att utveckla den har stått överst på prioriteringslistan. TfSs och Vårdfacket och dess medarbetare har hon försvarat i vått och torrt. Har misstag skett, har hon också erkänt det. För både fackligt engagerade och vanliga medlemmar har Susanna blivit Redaktören, Tidningen. Hur många som hört av sig direkt till henne i brev och på telefon med synpunkter både på tidningen, förbundet och samhället är omöjligt att säga.

Skiftande ställning i förbundet
Men situationen har inte alltid varit lätt. Hennes relation, och därmed tidningens, till förbundsledning och anställda på förbundet har skiftat under årens lopp. Ibland har tidningen haft en gynnad ställning, ibland har den varit ute i kylan.

– Under Vårdfackets första år var den mycket radikal, stod alltid på medlemmarnas sida. Lokala ordförande och ombudsmän protesterade regelbundet mot att vi gick direkt till medlemmarna och inte via dem. Vi hade få vänner på kansliet och fick söka information på andra sätt. Det var rader av sammanstötningar och en jobbig och enslig tid, minns Susanna.

Sedan hösten 1994 finns ett policyprogram, antaget av förbundsstyrelsen, som klargör både förbundets motiv till att ge ut en tidning samt redaktionens ställning och ansvar. Ett förbund som äger en tidning måste tydligt tala om vad den vill med den, menar Susanna.

Trots att det alltså av och till funnits en misstro mot tidningen har ansvarige utgivarskapet alltid funnits inom redaktionen. Men att chefredaktören skulle vara ensam juridiskt ansvarig för allt som står i tidningen har ändå inte alltid varit självklart. Ett flertal gånger, senast 1989, har det funnits kongressmotioner med förslag om att någon i förbundsledningen ska vara ansvarig utgivare för Vårdfacket. De har dock alltid avslagits.

Uppskattad av medlemmarna
Tidningen är uppskattad av medlemmarna, säger Susanna, och pekar på de läsarundersökningar som gjorts under 80- och 90-talen och som visar att en mycket stor majoritet tycker att Vårdfacket är bra.

Men visst har det funnits undantag, till exempel att någon eller några läsare protesterat över att bilden på förstasidan varit alltför utmanande eller inte visat yrket på rätt sätt.
Vårdfacket har hela tiden befunnit sig i utveckling, säger Susanna.

– Vi har lyssnat på synpunkter från medlemmarna, till exempel när vi 1989 startade de speciella vårdbilagorna. Ibland har också det gamla materialet känts urvattnat. Förändringen till dagens magasin 1995 genomfördes just för att vi inte tyckte att vi speglade medlemmarnas behov och intressen på ett bra sätt, samtidigt som vi ville göra något helt nytt.

I fortsättningen får Susanna följa Vårdförbundets utveckling som läsare och inte chefredaktör. För utvecklingen kommer att fortsätta. Förändringar i samhälle och yrkesliv, glidningar i läsarnas intressen och journalistiskt nytänkande påverkar naturligtvis Vårdfacket, både till innehåll och utseende.

Yrkesartiklar allt viktigare
– Avtalsförhandlingarna blir allt svårare att bevaka på det traditionella sättet sedan de decentraliserats och det kommer förstås att märkas i tidningen. Det blir allt nödvändigare att skriva om kopplingen mellan yrkeskunnande och lön och därmed blir yrkesartiklarna allt viktigare. Kanske kommer Vårdfacket en dag att starta specialisttidningar som yrkesfördjupning för läsarna. Det händer i England och varför skulle det då inte vara möjligt även här, säger Susanna.

Hur det blir med den saken är dock för tidigt att säga. En sak är säker redan nu, Susanna fortsätter att ha ett finger med i spelet. Hon har nämligen fått förbundsstyrelsens uppdrag att utreda förbundets framtida produktion av tidningar, skrifter och böcker och komma med förslag till utveckling.