Hon säger också (»och jag har sagt det minst 150 gånger förut«) att det aldrig funnits bättre skäl att vara med i förbundet än nu.

– Förr, när vi hade systemet med lönegrader och löneklasser, var det egentligen inte nödvändigt att vara med i facket, den anställda fick sin lön i alla fall och kunde egentligen inte påverka hur stor den blev. Men nu behöver man verkligen vara med i det nätverk som Vårdförbundet utgör – för att hålla kontakt med kolleger, få råd, stöd och kunskap och bli peppad när man ska förhandla om sin lön.

Fast, medger Eva Fernvall, då måste Vårdförbundet bli bättre. Mer synligt på arbetsplatserna, ge mer individuell service, förse medlemmarna med de verktyg och det stöd de behöver i kontakterna med sina chefer.

– Men vi är många som är formade i en annan tradition, där facket var fixaren. Det tar tid att förändra det synsättet, att förändra Vårdförbundet till ett nätverk.

Möta kraven bättre
Eva Fernvall ser det som en stor uppgift för Vårdförbundets ledning att förändra förbundets sätt att arbeta så att det blir bättre på att möta kraven från medlemmarna.

Hon har i olika roller varit med i hela den process mot ett individuellt lönesystem som inleddes i och med avtalet efter strejken 1986. Det fanns – och finns – ett motstånd mot att gå mot en mer individuell lönesättning. Eva Fernvall anser att det inte är konstigt, eftersom sjukvårdens organisation är sådan att de anställda har svårt att se var besluten om deras lön fattas.

– Den är gigantisk, militäriskt uppbyggd, den enskilde känner sig maktlös. De känner inte att de blir sedda. Det är lättare att rikta sin ilska mot oss i facket, vi är ändå på något sätt tydliga.
Tydligare än arbetsgivaren, i alla fall.

Arbetsgivaren tar inte ansvar
Eva Fernvall är noga med att understryka att Vårdförbundet måste bli bättre på att möta medlemmarnas förväntningar på sin fackliga organisation. Men hon säger sig samtidigt vara oerhört frustrerad över att Vårdförbundet får klä skott för brister hos arbetsgivaren.

– Jag ser så mycket av dåligt ledarskap hos arbetsgivarna, otydlig organisation och ointresse för de anställda i hälso- och sjukvården. Att se dem som individer i stället för utbytbara delar av ett kollektiv, säger hon.

Gång på gång under intervjun återkommer Eva Fernvall till detta: att arbetsgivaren tar så dåligt ansvar för lönebildningen.

– Det verkar som om cheferna vill komma ifrån att vara chef!

Hur kunde Vårdförbundet då sluta avtal, till och med ett femårigt, med en så usel motpart. Ett avtal som dessutom förvandlat motparten till »medpart«? För det är ju ändå innebörden i Avtal 95 som träffades efter den sju veckor långa konflikten hösten 1995. Eva Fernvall pekar på att Vårdförbundet precis som 1986 tvingades till medling. Initiativet övergick från de stridande parterna till en tredje part, som hade parternas uppdrag att medla fram en kompromiss.

– Och efter sju veckors strejk kände vi att landsting och kommuner inte skulle släppa till mer pengar. Medlarna var mer aktiva när det gällde att formulera texter om yrket, om arbetsmiljön och annat. Texter som var bra och överensstämde med det som var vår politik.

För att de positiva »skrivningarna« skulle ha någon chans att få genomslag fordrades det en lång avtalstid. Därför, och för att några andra faktorer var lovande, vågade Vårdförbundet skriva på ett långt avtal.

Bristen har höjt lönerna
De andra faktorerna var den begynnande högkonjunkturen och bristen på sjuksköterskor.

Bristen och synliggörandet av sjuksköterskans kompetens har lett till en snabb löneutveckling (se också statistiken på sidorna 22–27). Hur hög lön tycker Eva Fernvall att en sjuksköterska är värd?

– Våra medlemmar ligger lågt, med hänsyn till det ansvar och den kompetens de har och det bidrag till vården de ger. Ingen borde tjäna under 20 000 kronor i månaden, några är värda
35 000. Och en lönekarriär på 50 procent, det tycker jag är rimligt.