”Etiskt ansvar tro på patienten”

När ingen trodde på Eva kändes det som om hon inte fick finnas. Niklas skaffade Ketogan på plattan då sjukvården förvägrade honom läkemedlet. Kurator Berit Björkman på Karolinska sjukhusets smärtklinik i Solna har träffat dem båda.

Niklas och Eva är två av de tolv patienter som Berit Björkman träffade och intervjuade när hon 1996 skrev sin magisteruppsats Men smärtan betyder allt och du kan aldrig förstå vad man säger.

? Eftersom smärta är en upplevelse så är det bara patienten som vet hur ont han har. Därför ska man tro på patienten. Det är viktigt att han vet att jag gör det. Det är ett etiskt ansvar, säger Berit Björkman.

Intentionerna i vården är goda och patienten har många rättigheter ? att få god vård på lika villkor, att bli respekterad, att få fatta egna beslut. Samtidigt kan det finnas en konflikt
mellan patientens smärtupplevelse och vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet.

Dialog nödvändig
Berit Björkman anser att man i sjukvården ofta är oklar kring det faktum att det är någon annan som kommer in och värderar patientens upplevelse av smärtan. Rättigheter till trots är det ju slutligen samhället och läkaren som beslutar över sådant som sjukskrivning och medicinering.

? Därför är en verklig dialog med patienten på hennes villkor nödvändig. Det krävs tid för att i mötet med patienten skapa en relation, få ihop patientens och vårdens bilder av situationen och tillsammans analysera den. På vårdcentralerna får läkarbesöken ta högst 20 minuter. Det är oetiskt av politikerna, både visavi patienten och visavi personalen, att inte ge tid för detta.

På Berit Björkmans klinik avsätter läkarna en timme för varje nybesök. Hit kommer dels patienter med cancersmärta, dels patienter med smärtor som saknar organisk grund. Hennes uppgift i smärtteamet är att tillsammans med patienten ta fram och behandla de sociala och psykologiska påfrestningar som långvarig smärta medför och att verkligen försöka förstå hur den smärtdrabbade upplever sin smärta.

? När patienterna kommer till oss har smärtorna hunnit sätta spår i deras liv, fått psykosociala konsekvenser och gett oro ? som i sin tur ger följder. Att ha ont och inte blir trodd utlöser mer smärta och kränkningen laddar också smärta.  

Organfixering
Enligt Berit Björkmans erfarenhet vill patienten ofta till en början inte gå med på att smärtan är annat än fysisk. Vår kultur är organfixerad, det finns en övertro på medicinen, och patienten anser att doktorn ska ta bort det onda.

? Om läkaren i stället för att förkasta patientens syn på orsaken till smärtan visar respekt och försöker förstå hur patienten tänker skapas en bra grund för den nödvändiga dialogen.

Det är också viktigt att lyfta fram den förintelseångest som alltid är kopplad till svår icke övergående smärta. Då finns det reella möjligheter att bemöta ångesten och skapa en optimal behandlingssituation.

Förstå smärtan
Först och främst ska förstås smärtan behandlas medicinskt. En del smärta kanske kan tränas bort, men en del går inte över. Den kan bli en del att leva med.

? För att kunna lära sig leva med smärtan, måste man förstå den, ta till sig dagens kunskap om smärta och sambandet mellan kropp och själ. Det är en process, ett förändringsarbete som kräver tid. Därför är jag lite skeptisk till alltför snabb rehabilitering.

Smärta signalerar fara, inte bara i fysisk mening utan som ett hot mot hela ens person. Fast kroppen signalerar behöver det inte betyda att smärtan sitter i organen, det kan vara en kroppens varningssignal att det är fara å färde, enda sättet att få stopp på en olämplig situation.

? Om patienten inte vet vad det är som gör ont och vad det beror på får han inte ord för sitt lidande. Då kan han bli totalt behärskad av sin smärta, ?bli? sin onda rygg.

Vården ska hjälpa patienten se att smärtan har betydelse och att betydelsen färgar smärtan. Den kom i ett visst skede, den påverkar livet. Vad föregick den, vad i ens liv gör den värre, och hur ska framtiden te sig?

Man kanske inte kan springa längre, måste eventuellt byta yrke, blir kanske lätt irriterad och sur.

För en dittills frisk 45-åring som måste fundera över om han hinner över gatan innan det blir rött igen kommer hela ålderdomen rasande. Vi vill vara som vi brukar vara.

? Det finns också en social skam för dessa förluster. Vi måste hjälpa patienten att sätta ord på förlusterna och hoten i smärtan/sjukdomen.

?Den sura ryggen?
I sin uppsats intervjuade Berit Björkman tolv patienter som köade till kliniken, hälften med cancer och hälften utan.

? De som inte hade cancer bagatelliserade sitt lidande. De förväntade sig inte att vi bryr oss om det, och vi är inte heller öppna för det ? det blir gärna ?den sura ryggen?. Det är ett etiskt ansvar för oss i vården att namnge lidandet som förlust och sorg.

Berit Björkman föreläser mycket för både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Hon säger att sjuksköterskor och undersköterskor ofta säger att en patient ?coopar? dåligt.

Kunskap och respekt
? Men om vi över huvud taget ska bedöma en patients sätt att hantera sin smärta bör vi ha kunskaper och respekt för olika
sociala, kulturella, mentala och andra förutsättningar att hantera saker och ting. Vi måste inse att det kan se olika ut för olika personer. Dessutom bör vi ha funderat kring vilket mandat vi har att tränga oss på patienten.