Det anser expertgruppen bakom Socialstyrelsens rapport Näringsproblem i vård och omsorg, prevention och behandling, som presenterades i december.

Med rapporten hoppas Socialstyrelsen fylla behovet av en lättillgänglig, vetenskapligt baserad sammanställning av de många olika aspekter på nutrition som måste sammanvägas för att nå ett gott resultat för den enskilda individen.

Målgruppen är de sjuksköterskor, läkare och annan personal som arbetar på sjukhusens vårdavdelningar, inom den kommunala äldreomsorgen och inom primärvården.

Näringsbrist vanligt
Näringsbrist är vanligt inom svensk hälso- och sjukvård. Vanligast är en kombination av energi- och proteinbrist (PEM, proteinenergimalnutrition). I 25 svenska studier på 5 120 akutvårdspatienter led i genomsnitt 28 procent av undernäring. Inom äldrevården kan undernäring finnas hos uppåt 70 procent av patienterna.

Ett undernäringstillstånd uppstår oftast av samverkande medicinska, psykologiska och socioekonomiska faktorer och handlar för det mesta om både för lite mat och en ökad nedbrytning av kroppens depåer.

En viktförlust på över 10 procent för medelålders och 5 procent för äldre på ett halvt år är en indikator på undernäring.

Effekterna av olika terapeutiska metoder och rehabilitering är i grunden beroende av att patienterna inte är undernärda, påpekar expertgruppen.

Sjuka individers nutrition måste hanteras på samma sätt som annan medicinsk behandling och med samma krav på utredning, diagnos, behandlingsplanering, uppföljning och dokumentation.

För att minska den stora utbredningen av undernäring måste i första hand preventiva åtgärder sättas in. Primärprevention innebär att förhindra undernäring. Sekundärprevention att upptäcka undernäring tidigt genom klinisk screening, för att förkorta sjukdomstillståndet eller med nutritionsbehandling förhindra återfall. Tertiärprevention innebär att reducera effekter av undernäring.

Det vetenskapliga underlaget för behandling av undernäringsproblem vid olika sjukdomar är bristfälligt, konstaterar expertgruppen. För att få ett bättre underlag för behandling av undernäringstillstånd associerade till specifika sjukdomar eller kombinationer av sjukdomar är det viktigt att behandlingsinriktad nutritionsforskning stimuleras.

Nutrition är en del av den medicinska behandlingen men också en del av omvårdnaden och aktiva insatser på båda områdena har stor betydelse för att förhindra utveckling av undernäring och vid behandling av redan undernärda patienter.

Individuella åtgärder
Med en bedömning av patientens näringsbehov och -problem som underlag bör individuellt anpassade omvårdnadsåtgärder planeras i samarbete med patienten, anhöriga och läkare, sjuksköterska samt dietist. God behandling och omvårdnad kräver rutinmässig dokumentation.

Hänsyn bör
tas till patientens eventuella näringsproblem längs patientens hela resa genom sjukvården, från primärvård till sluten vård och särskilt boende, och möjlighet till strukturerad utredning på specialistnivå bör kunna erbjudas.

Enligt expertgruppen talar erfarenheter för att man kan vinna mycket kvalitet i omhändertagandet av näringsproblem hos patienten om varje vårdenhet organiserar en grupp med medlemmar från alla berörda yrkesgrupper, ett nutritionsråd/team, som utarbetar lokala riktlinjer för den kliniska nutritionen och deltar vid utvärdering och upphandling av produkter och hjälpmedel.

Dessutom bör alla yrkeskategorier få en mer strukturerad utbildning i nutritionsfrågor.