Sara vill se patienterna från vaggan till graven

Nyblivna distriktssköterskan Sara Israelsson tycker inte att familjeläkarmodellen i Västmanland passar henne. I stället arbetar hon i grannlänet. Där får hon full användning för sina nyvunna kunskaper, och en ständigt växlande arbetsmiljö.   

I källaren till sitt hus har de sju toaletter. Men det är knappast något som unge herr Thurborn Fontell ägnar en tanke åt ännu. Han är elva dagar gammal och ligger i soffan och sover när distriktssköterskan Sara Israelsson kommer på besök. Han är så ny i denna världen att han ännu inte fått något namn.

– Vi hade många bra flicknamn att välja på, men bara ett pojknamn. Det är svårt, förklarar hans mamma Ylva Fontell.
Hon och den nyfödde träffar för första gången den distriktssköterska som ska följa dem de närmaste åren. Pappa Mats Thorburn deltar också men får spela andrafiolen i dag.

En halvtimme tidigare fick Sara Israelsson en kort lektion i traktens geografi. I Österunda har hon inte varit tidigare. Men »det är inte svårt att hitta«. Ann-Kristin Hegerius, Sara Israelssons kollega på distriktssköterskemottagningen i Fjärdhundra, ger en kort vägbeskrivning: »Rakt genom byn, upp till vänster där vi var förut, följ vägen och sväng till vänster vid stoppskylten. Mittemot klockstapeln är det.«

Sköter sina egna affärer
I Fjärdhundra bor distriktssköterskemottagningen och vårdcentralen under samma tak. De flyttade från olika håll in i Malmgårdens tomma lokaler när ålderdomshemmet flyttade därifrån.

Men att de bor under samma tak betyder inte att de har ingått äktenskap. Var och en sköter sina egna affärer. Vårdcentralen med läkare, mottagningssköterskor, läkarsekreterare och övrig personal är en egen enhet i den stora primärvårds-organisationen i Uppsala län.

Distriktssköterskornas chef sitter i Uppsala. Hon basar över runt 120 distriktssköterskor på länets omkring 50 distriktssköterske-mottagningar. Det är till henne de tre distriktssköterskorna i Fjärdhundra vänder sig om de vill diskutera sina arbetsförhållanden, behov av kompetensutveckling eller var det kan vara.

Men som goda grannar hjälps personalen på vårdcentralen och distriktssköterskorna åt och rådgör med varandra.

– Men de bestämmer inte över oss, säger Elisabeth Härnqvist.

Och det finns en gräns för samarbetet. Den gränsen heter »listning«. Om någon av de patienter distriktssköterskorna behöver rådslå om inte är listad på vårdcentralen är det stopp, då kan läkarna inte hjälpa till.

Valde bort Sala
Sara Israelsson har varit distriktssköterska i mindre än ett år, hon blev klar med sin vidareutbildning i november i fjol. Sara bor ett par mil norrut i Sala i grannlänet Västmanland. Där har hon också arbetat som sjuksköterska, och där gjorde hon sin praktik under distriktssköterskeutbildningen.

Men när hon sökte jobb valde Sara Israelsson bort Sala.

– Jag har ju utbildat mig till distriktssköterska för att få arbeta som distriktssköterska. Det skulle jag inte ha fått om jag stannat kvar i Västmanland. Här visste jag att jag skulle få chansen att utveckla mig i mitt yrke.

»Alla vet vem man är«
De faktorer som gjorde att hon sökte sig över länsgränsen (och landstingsgränsen) till Fjärdhundra förklarar hon i några punkter:

* Hon skulle få arbeta med både barn och gamla.
* Hon skulle få arbeta i en organisation med bara distriktssköterskor och med en distriktssköterska som chef.
* Hon skulle få ett bra arbetsklimat.
* Hon skulle få generösa möjligheter till vidareutbildning.
* Och sist men inte minst, hon skulle stå som en symbol för kontinuiteten i primärvården:

– Här i Fjärdhundra vet alla vem distriktssköterskan är. Det gör de inte i Sala där jag gjorde min praktik.

Västmanlands familjeläkarmodell har lite grann fått utgöra mönster för den nationella primärvårdspolitiken. Den nationella handlingsplanen antogs i fjol, i våras kom utredningen om det familjemedicinska institut som ska vara något slags idépolitisk motor i utvecklingen av primärvården. Vårdförbundets representant i utredningen riktar skarp kritik mot de grundläggande tankar som förs fram i utredningen (se artikel på nästa uppslag). Och distriktssköterskorna i Fjärdhundra är oroliga för att deras, i egna ögon väl fungerande modell, ska slås sönder.

Antydningar om sammanslagning
– Förra chefen för primärvården antydde att vi borde slå oss ihop för att »bli mer effektiva«. Hon tänkte sig väl att vi skulle ersätta mottagningssköterskorna. Men hon har slutat och det har inte varit tal om någon sammanslagning sedan dess, berättar Elisabet Härnqvist.

En enkät som landstinget har gjort bland distriktsläkarna i Uppsala län visar också att nio av tio vill ha distriktssköterskor under sig – som kan avlasta dem.

– Vi är oroliga, säger Elisabet Härnqvist.

Oroliga för den egna arbetsmiljö. Men också oroliga för att deras huvuduppgift som distriktssköterskor ska gå förlorad.
Vad skulle då gå förlorat? Distriktssköterskorna i Fjärdhundra pekar på kontinuiteten och det förebyggande arbetet. Rökavvänjningsgrupperna, viktgrupperna. De enskilda hälsosamtalen som tar så mycket tid. Eller med andra ord: folkhälsoarbetet.

– Det blir väldigt lite av det i Västmanland, säger Ann-Kristin Hegerius.

Från vaggan till graven
I Uppsala län behöll distriktssköterskorna sitt områdesansvar (»från vaggan till graven«) när ädelreformen infördes 1992. Det överlevde husläkarreformen 1994. Det överlever än. Distriktssköterskorna bygger nätverk och samarbetar inte bara med landstingets primärvård utan också med skola, polis, socialtjänst och kommunens äldreomsorg. Och det, försäkrar de, fungerar bäst om de får ha områdesansvaret kvar.

– Vad händer annars? spekulerar Elisabet Härnqvist. Jag tror att många distriktssköterskor inte vill vara kvar i sjukvården om organisationen förändras. Det finns många som vill ha oss, som skadereglerare, som läkemedelsrepresentanter, som chefer i kommunen.

Exemplen hon nämner är inte hypotetiska. De finns i verkligheten.

En mer närliggande risk är att många väljer att inte utbilda sig till distriktssköterska, eller väljer att gå tillbaka till sin tidigare specialitet i stället för att »arbeta som mottagningssköterska på vårdcentralen« som Elisabet Härnqvist karakteriserar det arbete som annars skulle vänta dem.

Och hembesöken. Som det här hos familjen Thorburn Fontell, som för några år sedan flyttade till Österunda. Storasyster Ester, tre-och-ett-halvt, är hos dagmamman men i det stora lekrummet ser man spår av hennes lekar.

I den djärvt djurmönstrade soffan sitter mamma Ylva och den nyfödde tillsammans med Sara Israelsson. På en skänk står en kamera, färdig för användning. Papperen från bb i Uppsala ligger färdiga för granskning av distriktssköterskan.

Och i källaren finns sju toaletter. Det räcker bra till för familjen Thorburn Fontell. De räckte säkert bra också på den tiden då det här var byns skola.