»Många går hem och mår dåligt«

Ambulanspersonalen på Borås sjukhus vet aldrig vad de kommer att möta under ett arbetspass. Fast det gått över 20 år, glömmer Bo-Lennart Andersson aldrig synen av ungdomarna som brann inne på stadshotellet.

11 november 2002

Bo-Lennart Andersson har varit ambulanssjukvårdare i 30 år. Hans kollega, Johanna Larson, utbildade sig till specialistsjuksköterska inom ambulansvård för ett och ett halvt år sedan.

I ett år har deras lag fått handledning av Anders Jonsson. Om det behövs? Absolut, säger de båda.

? Där kan vi prata om allt, från olika patientfall till stämningen i laget och hur vi beter oss, säger Johanna Larson.

Handledningen är gratis och laget tar av den utbildningstid som är inlagd i schemat var femte vecka.

Trots det är det bara deras, av de sex ambulanslagen på sjukhuset, som har handledning. Varför vet de inte. Men
Johanna Larson var van vid handledning från sin specialistutbildning och Bo-Lennart Andersson är utbildad på debriefing.

Fast de är noga med att understryka skillnaden mellan handledning och debriefing. Det handlar inte om genomgångar av svåra händelser, utan har mer formen av ett diskussionsforum.

Vågar prata
Förmodligen har de handledningen att tacka för den goda anda som råder mellan alla sex i laget.

? Lagandan har blivit bättre och vi vågar säga saker till varandra. Om någon har gjort fel kan vi prata om det på handledningen utan att han eller hon blir arg, säger Bo-Lennart Andersson.

? Vi är ett harmoniskt lag säger de som kommer utifrån, tillägger Johanna Larson.

Lagandan och att kunna lita på sin kollega är avgörande för vårdarna i ambulans. De tror att den posttraumatiska stressen skulle öka om de inte hade möjlighet att prata av sig i handledning.

? Jag tror att det är många som går hem och mår djävligt dåligt ibland, säger Bo-Lennart.

Möte med gamla och ensamma
Efter en stor brand förstår alla att man behöver prata, men efter mötet med gamla ensamma människor som bara kommer ut den gången de åker ambulans då? Eller med barn vars lidande syns i ögonen.

Bo-Lennart glömmer aldrig synen av de innebrända ungdomarna när Stadshotellet brann för över 20 år sedan. För fyra år sedan, när larmet kom om en brand på kårhuset, kom alla minnen tillbaka. Men det är ingenting som tagits upp i någon debriefing.

? På 70-talet kände vi inte till att det fanns, säger han.

Något initiativ till handledning från sjukhusledningens sida har aldrig tagits. Annika Tydjesjö, sjuksköterska och avdelningschef på ambulansen i Borås, anser att de är i större behov av kamratstöd än av handledning.

? Det viktigaste för oss är att få arbetslagen att fungera. Om vi vågade vara raka mot varandra och ta upp svåra frågor behövdes inte en handledare utifrån, säger hon.

Tarzantradition
Det är inte många ställen som har handledning, tror Bo-Lennart Andersson. Varför är svårt att svara på. Kanske har det med någon gammal Tarzantradition att göra.

? Jag undrar hur många dåliga ryggar och magar som egentligen är något annat, funderar han.

Men de älskar sitt arbete. Vikarier som inte får stanna skämtar ibland om att de ska såpa trappan, så att de blir av med gubben, berättar Bo-Lennart förtjust. Humorn och jargongen behövs som motvikt till dramatik och svåra upplevelser. Det bekräftas i Anders Jonssons forskning också:

Humor är som en vaccination mot posttraumatisk stress.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida