När revirstriden tystnar

I januarinumret av Vårdfacket 1998 kunde man läsa i en insändare: »Sjuksköterskorna som fått arbete som ambulanssjukvårdare är missnöjda! Stackarna, dom är det synd om. Tänk att behöva tituleras på samma sätt som den yrkeskår man håller på att eliminera, det är ju förskräckligt!«

Trots ironin i ambulanssjukvårdarens text är det inte svårt att känna bitterheten i den debatt som då pågick. Genom nya författningar -95 och -96 hade Socialstyrelsen stramat åt möjligheten för ambulanssjukvårdarna att ge läkemedel. Utvecklingen pekade fram mot det beslut som sedan kom 1999, där möjligheten att delegera läkemedelshanteringen till ambulanssjukvårdarna togs bort.

Beslutet föregicks av en tydlig revirstrid om bemanningen av ambulanserna.

Ambulanssjukvårdarna kände sig ifrågasatta som grupp och argumenterade för sin förtrogenhetskunskap och erfarenhet. Det stod dock alltmer klart att patientsäkerheten krävde en ökad reell kompetens. En uppmärksammad undersökning antydde att de delegationer på medicinska insatser som ambulanssjukvårdarna hade, ofta inte användes. Det tolkades som att patienterna därmed inte fick den behandling de hade behövt, på grund av ambulanspersonalens osäkerhet och bristande erfarenhet.

Oklarheten i rollen för de sjuksköterskor som hade tjänst som ambulanssjukvårdare uppmärksammades också i debatten. Var gick gränsen för deras yrkesansvar när sjukvårdshuvudmännen inte kunde ge dem sjukskötersketjänster i ambulanserna?

Revirstriden dog ut med 1999 års nya föreskrift om läkemedelshantering i ambulanserna, som i praktiken innebär att sjukvårdshuvudmännen under en övergångstid, fram till oktober 2005, måste organisera ambulanssjukvården med legitimerad personal i varje ambulans.

När vi nu i Vårdfacket tar pulsen på utvecklingen knappt tre år före Socialstyrelsens deadline, möter vi bland andra Lars Hellqvist som efter 15 år som ambulanssjukvårdare har utbildat sig till sjuksköterska. Han säger att utbildningen gav mer än han förväntat sig och att sjuksköterskeutbildningen är en bra bas för den som ska arbeta i ambulansen. Han känner sig säkrare i sitt arbete och har genom sin legitimation rätten att hantera läkemedel.

Lars är inte ensam. I de flesta landsting är man på god väg att höja kompetensen i ambulanserna och många ambulanssjukvårdare har med sjukvårdshuvudmännens stöd fått sina sjuksköterskelegitimationer.

Ambulanssjukvården har därigenom tagit ännu ett steg i ökad kvalitet och patientsäkerhet, från att ha varit en ren transportverksamhet, över 70-talets utbildning för ambulanssjukvårdare och 80- och 90-talens medicinska utveckling.

Med denna förändring kommer också kraven på att ambulanssjukvården ska utveckla sin roll i vårdkedjan och ta ansvar för forskning inom området.

På en konferens som högskolan i Borås inbjöd till tidigare i år redovisades de svårigheter  som ambulanssjukvården dras med. Ambulanserna överutnyttjas och det är ett ökande problem. De används alltför ofta för rena transporter och sos Alarm har svårt att prioritera utryckningarna. Det kan leda till att inga ambulanser finns tillgängliga vid ett akutläge.

Att ambulanserna alltid ska köra patienten till sjukhus kan ifrågasättas. Att som på en del håll i Stockholm köra äldre sjuka direkt till geriatrisk klinik kunde prövas mer och utvärderas, liksom möjligheten att hjälpa patienten direkt på plats.

Utvärderingar av arbetsmetoder görs mycket sällan och forskningen om ambulanssjukvård är ytterst begränsad.

Den utveckling som pågår i övrig vård, där forskning initieras från den kliniska verkligheten och resultaten sedan används i vårdutvecklingen, måste också in i ambulanssjukvården.
Konferensens slutsats var att mycket återstår att göra av forskning och utveckling för ambulanssjukvården. Men att den ökade kompetensen för ambulanspersonalen ger en bra grund för det arbetet.