Patienten kom till den psykiatriska klinikens akutintag tillsammans med sin fru. Han hade på morgonen tagit sitt gevär, satt sig i bilen, och sagt till hustrun att han skulle ta livet av sig.

Läkaren bedömde att 35-åringen led av en svår depressiv episod med hög självmordsrisk och la in honom för vård.

Dagen efter antecknade den då tjänstgörande läkaren att mannen hade en egentlig depression med sänkt stämningsläge och höjd ångestnivå och att han dagen innan hade haft både självmordstankar och impulser att skjuta sig.

Läkaren bedömde dock att patienten skulle kunna vårdas polikliniskt och tämligen omgående gå tillbaka i arbete.

Nästa dag skrev samma läkare att mannen hade svarat bra på den insatta antidepressiva och ångestdämpande medicin som satts in, och att han hade haft god nytta av den korta vårdtiden. 35-åringen skrevs ut till hemmet med en kort sjukskrivning. Remiss skulle sändas till den distriktsläkare som mannen varit hos tidigare.

I epikrisen skrev läkaren att någon anmälan enligt vapenlagen inte behövde göras eftersom mannen ville fullfölja sin behandling, hade ett gott socialt nätverk och eftersom risken för självmordshandlingar bedömdes som liten inom överskådlig tid.

Fem dagar senare sköt mannen sig.

Den läkare som skrev ut mannen från sjukhuset anmäldes av Socialstyrelsen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Den höga självmordsrisk som mannen hade vid ankomsten till sjukhuset kan, enligt Socialstyrelsen, inte försvinna på ett par dagar, och inte kan han ha hunnit svara på medicineringen heller. Att effekten av antidepressiv medicin inte märks förrän efter ett par veckor är väl känt, liksom att självmordsrisken till och med kan öka i början när stämningsläge och handlingskraft inte är i jämvikt.

Den goda behandlingsallians som läkaren ansett sig ha nått med patienten ifrågasätter Socialstyrelsen också. Förutom att tiden på akutavdelningen i sig var för kort för att nå någon djupare kontakt har sjuksköterskorna i omvårdnadsdokumentationen dessutom noterat att patienten inte insett allvaret i sin handling, samt att han var väldigt tyst och drog sig tillbaka.

Det finns ingen anteckning om läkarsamtal före hemgång, läkaren har inte förberett de anhöriga och inte förvissat sig om att patienten skulle tas emot och få fortsatt behandling på vårdcentralen.

Socialstyrelsen anser också att det borde ha varit självklart att se till att vapnet togs om hand.

Ansvarsnämnden prövar inte Socialstyrelsens kritik mot läkaren för att han inte såg till att vapnet togs ifrån mannen. Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område anger att bara sådan yrkesutövning ska prövas som har direkt betydelse för patientsäkerheten.

Nämnden håller det för troligt att medicineringen med Xanor och den förklaring av sitt tillstånd som mannen fick på sjukhuset kan ha lindrat hans ångest, men anser att den antidepressiva medicineringen inte kan ha hunnit ge effekt.

Läkaren har enligt Ansvarsnämnden helt klart missbedömt djupet av patientens depression och hans självmordsbenägenhet.

Men självmordsbedömningar är ofta svåra att göra och läkaren ansåg att patienten kunde skrivas ut. Uppföljning hos distriktsläkare är ganska vanligt, liksom att remitteringen sker i form av en kopia på epikrisen. Nämnden friar därför läkaren.

Socialstyrelsen har överklagat beslutet till länsrätten (HSAN 1917/02:a2).