Barnens uppfattningar om varför de sökte hjälp, vad som oroade dem mest och om de kunde tala med sjuksköterskan vid det första mötet skilde sig från de uppfattningar som de närstående och sjuksköterskorna hade. Därför vill jag, till sjuksköterskor och andra hjälpare inom barnpsykiatrisk vård, förmedla den starkaste insikten jag fick genom min studie, nämligen att helt fokusera på barnet och ställa frågan: »Vad är det som oroar dig allra mest?«.

Och sedan till de närstående: »Vad är det som oroar barnet allra mest?«. Gör det först av allt vid det första samtalet. Utgå från barnets svar och börja där.

Den metoden kan var och en av oss använda i arbetet med barn och familjer. De närstående måste få förståelse för just det som barnet upplever som sitt största problem. Häri finns den viktigaste uppgiften för hjälparen: att kunna lyssna, förstå och tolka barns oro, behov av och önskemål om hjälp samt att vara en brygga mellan barn och närstående. Det är nödvändigt för att kunna erbjuda optimala hjälpinsatser.

Under de 30 år jag har arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrisk vård har jag tänkt mycket på hur barnen och ungdomarna uppfattar det första mötet med vården, hur vi som sjuksköterskor uppfyller deras eventuella förväntningar och om vi har kunnat hjälpa dem på ett sätt som motsvarar deras önskemål och behov.

Jag har också funderat över hur barnets egen röst vägs in vid bedömningen av hur problem ska tacklas, eftersom vårdnadshavare, skolpersonal och andra runt barnet rapporterar de yttre symtomen och de yttre uppfattningarna som de har av barnet. Det är ju nödvändigt, eftersom de yttre symtomen bäst ses av de vuxna som finns runt barnet/ungdomen. Men frågan om det finns skillnader, och hur dessa i så fall ser ut och vad de har för inverkan på bemötande och fortsatt hjälp, har funnits i mina tankar.

När jag skulle välja ämne till min d-uppsats i vårdvetenskap vid Uppsala universitet 2000, ville jag därför undersöka varför barn söker barnpsykiatrisk hjälp och vad som oroar dem mest. Jag ville också veta om barnen, vid det första mötet på en barnpsykiatrisk mottagning, kunde tala med sjuksköterskan om det som de önskade tala om. Dessutom ville jag ta reda på om deras uppfattningar stämde överens med de uppfattningar som närstående och sjuksköterskor hade, eftersom jag anser att det är betydelsefullt för sjuksköterskor inom barn- och ungdomspsykiatrisk vård att få vetskap om i vilken mån de förstår och uppfattar barns och ungdomars problem och situation på samma sätt som barnet gör.

Åtta barn, åtta närstående och tre sjuksköterskor vid en barnpsykiatrisk öppenvårdsmottagning i Uppsala län intervjuades direkt efter det första mötet med sjuksköterskan. Eftersom sjuksköterskorna träffade flera barn, gjordes totalt åtta intervjuer även med sjuksköterskorna. Vid intervjun ställdes tre frågor till var och en. Den första frågan gällde anledningen till besöket och den andra vad som oroade barnet allra mest. Den tredje frågan handlade om ifall barnet kunde prata med sjuksköterskan vid det första mötet om det som barnet önskade tala om. Först intervjuades barnet, sedan den närstående och till sist sjuksköterskan. Intervjudata har analyserats med innehållsanalys.

Samtliga barn och de flesta av sjuksköterskorna ansåg att barnen kunde prata med sjuksköterskan. Det ansåg däremot bara hälften av de närstående. Uppfattningarna som barnet själv hade om varför de sökte hjälp och vad som oroade allra mest skilde sig från sjuksköterskans och närståendes uppfattningar. För ett barn skilde sig uppfattningarna mellan barn och sjuksköterska om barnet kunde tala med sjuksköterskan vid det första mötet.

Att alla barn tyckte att de kunnat tala med sjuksköterskan vid det första mötet är ett glädjande resultat; det är ju förutsättningen för att ett gott samarbete och en allians ska kunna utvecklas (Hummelvoll).

Anledningen till att hälften av de närstående inte trodde att barnet hade kunnat prata med sjuksköterskan kan vara att föräldrar tror att eftersom de står barnen närmare så borde de »veta mest och bäst«. I stället kan det kanske vara så att barnet inte gärna vill belasta sina föräldrar när det är jobbigt. Barnet kan också uppleva föräldrarna som det största problemet.

Skälen som barn, närstående och sjuksköterskor uppgav till att barnet sökte hjälp inom barnpsykiatrin delades in i: beteendeproblem, som innefattar aggressivitet, asocialt beteende, »kinkighet« och konstigt/annorlunda uppträdande, emotionella problem, som involverar depression, dåligt självförtroende, krisproblematik, att känna sig oälskad, nedstämdhet, oro på grund av nedstämdhet och oro/ängslighet, emotionella problem hos föräldrar, som inbegriper oro och ängslighet, fysiska problem samt relationsproblem där man uppgivit problem i familjen, med kamrater eller med mamma och skolproblem.

Emotionella problem angavs oftast av både barn, närstående och sjuksköterska som skääl till att barnet sökte hjälp. Enligt barnen var relationsproblem det näst vanligaste skälet till varför de sökte hjälp och enligt närstående var beteendeproblem det näst vanligaste skälet, medan sjuksköterskan ansåg att det var emotionella problem hos föräldrarna.

Beteendeproblem rapporterades av fyra närstående som skäl till barnets besök på mottagningen, medan inget av barnen ansåg att de sökt hjälp på grund av det. Resultatet kan kanske relateras till det som visades i en studie av Bird med flera, som pekade på att föräldrarna är bättre än barnen på att rapportera barns yttre, synliga symtom.

Det är viktigt att komma ihåg att jag inte har undersökt vilka problem de här barnen faktiskt har, utan endast deras egna, närståendes och sjuksköterskors uppfattningar om vilka problem barnen har.

Skillnader i överensstämmelse i rapportering mellan barn och närstående i uppfattning om barnets psykiska välbefinnande stämmer överens med flera studier (Sourander med flera, Kumpulainen med flera och Gillberg), som pekat på brister i samstämmighet. Det visar på betydelsen av att sjuksköterskor och övriga hjälpare inom barn- och ungdomspsykiatrisk vård har god kunskap och kompetens. Sourander med flera undersökte vilka problem och symtom skolbarn hade vid inskrivning på en barnpsykiatrisk vårdavdelning enligt dem själva, deras närstående och lärare. Resultaten visade att barnen oftast uppgav beteendeproblem, depressiva symtom och skolproblem och att barnens uppfattningar ofta skilde sig åt från de vuxnas uppfattningar. Författarna vill rikta uppmärksamhet på att information oftast är hämtad från föräldrar och andra vuxna och att det är av största vikt att ta del av barns egen upplevelse av sina problem.

Ett annat exempel hämtar jag från Kumpulainen med flera, som studerade om barns och vuxnas rapporter om depressiva symtom hos barnen överensstämde. Resultatet visade att fler än hälften av de barn som själva rapporterade flera depressiva symtom, sällan av vuxna uppfattades ha depressiva symtom - om de var skötsamma och presterade väl i skolan. Författarna pekar på att rapporter givna av föräldrar och lärare, beträffande barns välbefinnande, definitivt inte är tillräckliga. De befarar att speciellt flickor med emotionella problem inte synliggörs om endast de vuxna kommer till tals, eftersom flickors depressiva symtom är mindre synliga än pojkars. Kumpulainen med flera vill också peka på att depressiva symtom ofta är mycket personliga och inte så märkbara i beteendet hos barn och tonåringar, och därför kan vara svåra att upptäcka för omgivningen.

I min studie rapporterade sjuksköterskorna att emotionella problem hos föräldrarna var ett skäl till besöket på mottagningen för fyra barn. Det handlade då främst om den oro och stress som det innebär att ha ett barn som har det psykiskt jobbigt. Resultatet kanske kan öka förståelsen hos vårdpersonal för hur påfrestande det är att ha barn som har psykiska problem. Föräldrar till barn med psykiska problem behöver få hjälp och stöd i att se, förstå och bemöta sina barn - och både barn och föräldrar måste få hjälp med att bearbeta de skuldkänslor som följer när barnet har det svårt.

Eftersom det är oerhört viktigt att inte vare sig barn eller föräldrar känner sig kränkta, kräver arbetet konstnärlighet, kunskap, fingertoppskänsla och empati hos sjuksköterskor och andra medarbetare inom barnpsykiatrin. I barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande sägs att: »Psykiska problem orsakar stort lidande hos både barn och närstående. Samspelet inom familjen är en del som främjar barns psykiska hälsa. Därför måste insatser ske, så att goda relationer gynnas mellan barn och föräldrar.« (sou 1998:31).

På frågan om vad som oror barnet mest har svaren delats in på samma sätt i beteendeproblem, emotionella problem, fysiska problem och relationsproblem. De vanligast förekommande svaren återfanns under rubriken emotionella problem. De flesta barnen svarade kortfattat, tydligt och avgränsat på frågorna.

De närstående svarade inte lika snabbt och funderade över och gav flera alternativa svar än vad barnen gjorde. Frågan om vad som oroar barnet mest verkade inte vara lätt att besvara för de närstående. Här tog man lite tid på sig och de flesta la till »tror jag«, någon sa »tycker jag« efter svaret. Jag uppfattade det så att de flesta närstående inte hade reflekterat kring just den frågan. Sjuksköterskorna rapporterade fler faktorer än barn och närstående på frågan om vad som oroar mest. Det kanske kan vara så att sjuksköterskan får signaler från både barn och närstående och därför får svårigheter i att prioritera vad som oroar mest.

Att alla barn så tydligt svarade på raka och avgränsade frågor kändes mycket positivt, och lite överraskande, liksom att de så snabbt formulerade vad som oroade dem mest. Jag reflekterade över att det var så enkelt och inte behövde lindas in - man kan ställa raka frågor. Och det är verkligen någonting att ha med sig i mötet med det ensamma barnet, eftersom det visade sig i min studie att alla barn kunde prata med sjuksköterskan om det som de hade tänkt prata om. I det läget har ju sjuksköterskan alla förutsättningar för att bädda för en god allians och sätta fokus på det som barnet oroar sig för och önskar hjälp med.

Studien är liten och jag kan inte dra generella slutsatser av den, men jag tycker ändå att resultaten är tänkvärda och användbara i mötet med barn och deras närstående. Jag vill därför på detta sätt förmedla vad jag kom fram till. n

 

Referenser:
Bird H R, Gould M S & Staghezza B. Aggregating data from multiple informants in child psychiatry.
Epidemiological research. Journal of American
Academy Child Adolescent Psychiatry
1992; 31:78-84.

Gillberg C. Utredning och undersökningsmetodik,
publicerad i Barn- och ungdomspsykiatri. Gillberg C & Hellgren L (red.). Stockholm: Natur och Kultur, 1990.

Hummelvoll J K. Psykiatrisk sykepleie - en holistisk-eksistensiell tilnærmning, publicerad i Nordiska perspektiv på psykiatrisk omvårdnad. Hummelvoll J K & Lindström U Å (red.). Lund: Studentlitteratur, 1997.

Kumpulainen K, Räsänen E, Henttonen I med flera.
Children with depressive symtoms. A comparison between children scoring high on self-report and children scoring high on both self- and adult report. Nordic Journal of Psychiatry 1996; 5:365-374.

Sourander A, Helenius H & Piha J. The use of a structured child interview (FinnDISC) in a child psychiatric inpatient sample. Nordic Journal of Psychiatry 1996; 50:381-385.

Statens offentliga utredningar. Det gäller livet. Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem. Barnpsykiatrikommittén, slutbetänkande. Stockholm: SOU 1988. (SOU 1998:31).