Hjälp! Åskan går

10 juni 2003

Jag är i gränslandet mellan vakenhet och sömn när åskan plötsligt slår ner i rummet intill. Eller är det någon som satt på tv:n och där pågår en amerikansk action, en sån där biljakt där soptunnor i plåt slungas mellan husväggarna?

Jag vaknar förstås med ett ryck. Det ilskna (eller snarare kanske vädjande, visar det sig senare) oljudet kommer från grannen i salen intill (vi ligger i varsitt rum men delar ingång och toalett- och duschutrymme, och det som händer i den ena salen hörs mycket väl i den andra). Han har fått tag i något slags metallföremål som han med all kraft slår i sängfundamentet. Och åskan går!

Lampor tänds, personal skyndar in. Oljudet får ett tvärt slut, och efter några minuter finner jag att jag fått en granne i sängen bredvid: det är den åskande mannen, numera dock avväpnad, som fått förflyttning.

Nattron lägger sig, men bara tillfälligt. Min nye granne där bakom skynket är oerhört flitig med den röda knappen. Gång på gång tänds ljuset i taket, gång på hör jag nattpersonalen mer och mer uppfordrande fråga »men vad är det du vill?« för att så småningom ? alldeles tydligt utan att ha fått svar på frågan ? släcka och avlägsna sig. För att genast bli kallade via larmsignalen igen. Och så vidare, natten igenom.

Till saken hör att jag är en ovan patient: är det så här det ska vara? Det är första gången sedan jag blev av med blindtarmen 1959 som jag ligger inlagd. Och bara över natten. Under ett rutinmässigt besök på lungkliniken har läkaren upptäckt att mitt blodvärde är alldeles för lågt, men eftersom det är så sent på eftermiddagen hinner de inte ge mig blod polikliniskt utan jag blir inlagd. (Tack Huddinge för tandborsten på huvudkudden; omtanken värmde och det sparade dessutom en del praktiska bekymmer för min familj!)

På morgonen kan jag själv konstatera att min nya rumsgranne verkligen är svårkommunicerad men verkar ha ett outsinligt behov av att få något sagt. På ett för mig fullständigt obegripligt språk och med en röst som nästan inte bär utanför läpparna, men otvivelaktigt är mycket vädjande, försöker han att nå också mig för kontakt.

Jag minns då att jag måste ha mött hans livlina till omvärlden precis när jag blev inlagd, två unga kvinnor (hans döttrar?) som slets mellan sin lojalitet med sin far (?) och sin längtan till världen utanför.

Och jag funderar: hur skulle jag själv reagera i hans situation, utan möjlighet att göra mig förstådd? Och framför allt: visst vore det självklart att sjukvården kunde lösa ett sådant här kommunikationsproblem. Till gagn främst för patienten bakom språkbarriären men också för hans åskväckta rumsgrannar.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida