Lugnet före stoppet

Nu är det anställningsstopp i flera landsting. På Universitetssjukhuset i Malmö är stoppet än så länge mest ett chefsbekymmer. Först senare i höst kan det bli kännbart för vårdpersonalen.

Vårdpersonalen på neurologiska kliniken på Malmö universitetssjukhus, Umas, har inte märkt av det anställningsstopp som just nu råder i Region Skåne.

Det kan bero på att semestervikarier har undantagits och att neurologkliniken skyndade sig att anställa fem sjuksköterskor tidigt i våras innan anställningsstoppet hade börjat gälla.

Ann-Charlotte Grönsterwall, verksamhetschef på neurologkliniken, tror att andra kliniker har haft samma framförhållning men hon håller inte med om att detta skulle ha minskat effekten av anställningsstoppet.

– Det resonemanget skulle hållit om det gällt andra yrkesgrupper än sjuksköterskor men av de fem vi anställde hade troligen alla blivit anställda ändå eftersom bristen är så stor. Några av de fem sjuksköterskorna anställde vi dessutom tidigt i våras och då visste vi inte ens att det skulle bli ett anställningsstopp.

Avdelningsföreståndaren Maria Melin och verksamhetschefen Ann-Charlotte Grönsterwall beskriver anställningsstoppet som ett huvudbry mest för chefer i form av ökat administrativt arbete när någon ska anställas. Förutom det pappersarbete som dispensansökningarna innebär tvingas de även fundera och resonera extra mycket kring om det verkligen är nödvändigt att anställa, eller om personalbristen kan lösas genom organisationsförändringar.

– Klart vi funderade om en tjänst var nödvändig även före anställningsstoppet men det hjälper till lite extra. Det är som att dra i nödbromsen, säger Maria Melin.

Ann-Charlotte Grönsterwall ser både positiva och negativa konsekvenser av anställningsstoppet för personalen. Det positiva är att det blir lugnare i arbetsgruppen eftersom personalomsättningen minskar.

– Det negativa är att de som vill prova andra arbetsplatser tvingas vara kvar och det är inte bra. Vi vill ju att de som jobbar här ska trivas.

Värdet på en sjuksköterska höjs
Maria Melin ser ännu en effekt av anställningsstoppet.

– Eftersom det har varit en sådan brist så blev sjuksköterskorna förvånade över att anställningsstoppet även gällde dem. Fasta sjukskötersketjänster har blivit en dussinvara men nu
efter anställningsstoppet har jag en känsla av att statusen och värdet på en sjukskötersketjänst höjs, och det tror jag är bra.

Ann-Charlotte Grönsterwall och Maria Melin är överens om att anställningsstoppet fyller sitt syfte som nödbroms – ett tag. Men på sikt måste sjukvårdens ekonomi räddas på annat sätt. Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs och därför måste den både få anställas och som i dag, vara sjukvårdens största utgift.

– Däremot är det nödvändigt att minska övertidskostnaderna och jag tror faktiskt att det går att spara även på annat. Till exempel om vi ska ha konferens, då kan vi lika väl ha den i våra egna lokaler som att hyra in oss på ett hotell. Kanske är det bara en droppe i havet men ändå, säger Maria Melin.

Ann-Charlotte Grönsterwall är mer försiktig.

– Om jag hade någon bra lösning på problemet med sjukvårdens ekonomi så hade jag nog varit politiker, säger hon.

Men det är tydligt att hon tror mycket på arbetstidsmodeller som anpassar personaltätheten efter verksamhetens behov samtidigt som hon tror att det kan locka personal att söka jobb på arbetsplatser där de kan vara delaktiga i sin schemaläggning. Just nu tittar Ann-Charlotte Grönsterwall närmare på 3:3 modellen (arbeta tre dagar, vara ledig tre på rullande schema). När en ny arbetstidsmodell införts i höst ska kliniken utlysa ett par nya tjänster – men först måste de söka dispens från anställningsstoppet hos sjukhuschefen.

Stoppet mer kännbart senare i höst
– Även om vi får dispens tror jag att det kommer att bli svårt att få den kompetens vi söker. I första vändan kommer vi bara att få annonsera i vårt eget landsting, säger Ann-Charlotte Grönsterwall

Hon tror att personalen kanske kommer att märka av anställningsstoppet när det fattas kolleger senare i höst.

Frågan hur personalen ska räcka till är ständigt aktuell och de chefer som Vårdfacket har pratat med vittnar alla om att bemanningsfrågorna hela tiden finns i bakhuvudet. Det handlar om allt från att fundera på vem som ska ersätta dem som är sjuka eller går på utbildningar och kurser till samtal med personal som vill byta arbetsgrupper.

Men att minska antalet vårdplatser tror inte Ann-Charlotte Grönsterwall och Maria Melin på. Det är ett alternativ i sista hand.

– Patienterna finns ju och människor fortsätter att bli sjuka. Här ligger redan bara patienter med tunga och komplicerade sjukdomar och det går inte minska vårdplatserna mer i vår verksamhet än vad vi redan gjort, säger Ann-Charlotte Grönsterwall.

– Vårdplatserna har blivit färre men samtidigt ska vi komma ihåg att hemsjukvården har blivit mer avancerad. Dessutom har människors förhållande och attityder till sjukvården förändrats. Till exempel är patienterna nu för tiden mer informationssökande, det är få som VILL bli inlagda, säger Maria Melin.