Team tävlar mot klockan

En tre minuter gammal baby har fortfarande inte tagit sitt första andetag, pulsen är svag och kroppen blek. I dag är det bara övning och barnet en plastdocka. Men för personalen på kursen kan det vara på riktigt - redan i morgon.

Barnet är slappt och livlöst, puls 70, ropar kursledaren Anders Dahlström.
Laryngoskop, tub, mask och blåsa sträcks fram och adrenalininjektioner dras upp. Inne i ett simulatorrum på Kliniskt träningscentrum på Södersjukhuset i Stockholm tävlar sjukvårdspersonalen mot klockan. När varje sekund kan vara avgörande för barnets chanser att överleva till ett liv utan handikapp måste teamarbetet fungera.

Deltagarna som går landets enda kurs i akut omhändertagande av asfyktisk nyfödd representerar de yrkeskategorier som kan tänkas arbeta kring ett nyfött barn som behöver återupplivas.

Hela övningen filmas
Barnsjuksköterskan Anita Nyström och barnmorskan Malin Forsberg är här för att träna tillsammans med en barnläkare, en narkosläkare och en förlossningsläkare från Länssjukhuset Gävle-Sandviken. Förutom de fem kursdeltagarna finns hela tiden två kursledare med inne i rummet – den ena för att filma övningen och den andra för att tala om hur dockan reagerar på de åtgärder som görs. Bakom en spegelvägg kan övriga kursledare se vad som händer i förlossningsrummet. Efter övningen kommer filmen att spelas upp för att teamet ska kunna utvärdera sitt arbete.

Kursledaren Anders Dahlström, som också är barnläkare, har tidigare på morgonen inlett kursen med att klargöra skillnaden mellan den primära lindrigare apnén – som kan hävas med hjälp av hudstimulering och sugning av andningsvägarna – och den sekundära apnén som kräver mer avancerade upplivningsåtgärder, de som teamet ska träna på i dag. Han har också instruerat om att alla ska göra sitt vanliga jobb, precis som i verkligheten.

– Kallar ni på narkosen före barnläkaren när ni är hemma i Gävle så ska ni göra det här också. Och ni ska inte bara säga »nu drar jag 5 ml« utan även göra det. All utrustning och mediciner finns där inne.

Efter det får deltagarna bekanta sig med simulatorrummet innan det blir dags att ta barnmorskan Malin Forsberg och förlossningsläkaren Ingegärd Lantz åt sidan. Det är bara de två som ska vara på plats från början när det första scenariot utspelar sig. Därför är det bara de som får information om mamman och barnets tillstånd. Det dröjer en dryg minut, sedan är resten av kollegerna ditkallade för att på olika vis delta i återupplivningen av barnet och omhändertagandet av den nyförlösta mamman.

Skakiga och torra i munnen
– Vi bryter där, ropar Anders Dahlström efter femton minuter. Det är dags för Gävleteamet att titta på videoinspelningen och utvärdera sina insatser. Alla håller med om att övningen var realistisk och de vittnar om upplevelser av att bli skakig och torr i munnen, inte höra vad de andra säger eller glömma saker som de inte brukar.

– Alla blir mer eller mindre stressade oavsett erfarenhet. Men här får vi göra fel och detta är bättre än verkligheten eftersom ni får göra om det en gång till. När ni går härifrån i dag ska ni känna att det gick bra, att ni gjorde rätt, peppar Anders Dahlström.

Efter utvärderingen får teamet göra om samma övning igen för att sedan titta på videouppspelningen som visar ett påtagligt lugnare team. Tuben är på plats redan efter en minut och kursledarna berömmer.

Kursledarna varvar mellan att filma, hålla i utvärderingen, iordningställa dockorna inför scenarierna och att vara birollsfigurer inne i simulatorrummet.

Vid ett scenario som utspelar sig på en neonatalavdelning är det barnsjuksköterskan Anita Nyström som först kommer i kontakt med det livlösa barnet. Med sig i rummet har hon en av kursledarna som med stor trovärdighet spelar tafatt barnsköterska som vare sig vet telefonnumret till narkosen eller hur utrustningen vid återupplivningsbordet fungerar. Men Anita Nyström behåller lugnet trots att barnsköterskan snarare är till mer skada än nytta. Medan hon ventilerar barnet på mask rabblar hon telefonnummer till barnläkaren och narkosen och talar om vilket reglage som reglerar syrgasen.

Efteråt får hon beröm av både kursledarna och kollegerna från Gävle: »Vad lugn du var, funderade du aldrig på att skicka ut henne?«

Märkligt att träning inte är obligatoriskt
Under kursdagen diskuteras det märkliga faktum att det inte är obligatoriskt för dem som arbetar med förlossningar att träna återupplivning av nyfödda. Eftersom det händer så sällan är det svårt att uppnå klinisk kompetens i vardagen. Som jämförelse skulle man aldrig acceptera att piloter inte regelbundet tränar oförutsedda situationer i simulatorer.

Annica Samsioe, barnmorska och en av kursledarna, berättar att det brukar gå bättre för kursdeltagarna ju längre dagen lider.

– Mycket händer och det kan uppstå heta ordväxlingar. Narkosläkare som skäller på barnläkare och vice versa. Vi har haft personer här som det slagit slint för och andra som kört sitt eget race utan hänsyn till att det handlar om teamarbete.

Hon berättar att många efter den första övningen tycker att de är väldigt dåliga men att den inställningen oftast ändras under dagen.

– Då de går härifrån finns oftast känslan av att »jag är duktig och jag kan det här«. Det är precis så vi vill att det ska vara.

Patienten överlevde
När det är dags för dagens sista scenario känner barnmorskan Malin Forsberg på sig att det är hennes tur att vara först på plats. »Nu blir det säkert en normalförlossning från början«, säger hon och hon får rätt. Så här långt fram på eftermiddagen tycks teamet från Gävle ha blivit mer samspelta. Trots att nervositeten och stressnivån är densamma fungerar det bra vid första övningstillfället, både kommunikativt och tekniskt, så när som på att laryngoskopet är trasigt.

– Ring Neo och säg att de kommer hit med ett barnlaryngoskop – med språng! säger narkosläkaren Ulf Ålin med en röst som vittnar om att han, precis som de andra, inte ser en docka på bordet utan ett livlöst barn.

Trots trasigt laryngoskop slutar scenariot lyckligt. Efter en stunds intensivt återupplivningsarbete hörs äntligen kursledarens röst: »Barnet är nu illskärt – and the patient survived.«