Jag ropar upp hennes namn. Hon reser sig dröjande och kommer mej tillmötes på ostadiga ben över golvet. När jag hälsar känner jag fukten från Ebbas magra hand i min, ser jag vädjan i hennes ansikte. Erfarenheten säger mej att det här är en patient som kommer att behöva extra stöd. Ibland har man fel, men som regel går det att avläsa tidigt.

På remissen står det spinalstenos? Det förvånar mej att hon verkar så ängslig. De patienter som kommer in med malignitetsmisstanke eller för att se om det finns en spridning av cancern bär en fullt begriplig oro redan i själva frågeställningen. Kanske är det fel att jämföra en människas oro med någon annans. Utan att egentligen reflektera över det, är det nog så jag gör.

»Har du gjort undersökning med magnetkamera tidigare?« frågar jag. Hon skakar på huvudet så att den grå pagen far ut som ett parasoll. Blicken irrar mot undersökningsrummet. Jag förklarar i stora drag hur det går till. Känner att jag inte riktigt når fram. Lyssnar hon? Det bästa hade förstås varit om hon tagit med sig en anhörig eller vän till undersökningen. Jag hoppas att hon fått information om den möjligheten av läkaren. Hon kanske är ensam - det är inte självklart att det finns någon nära vän att ta med. Hon hänger av sig bakom det blå skynket och jag låser in hennes värdesaker. I dörren till undersökningsrum s3 blir hon stående.

»Jag klarar det inte. Ska jag ligga inuti det där röret?«

»Ja, du ligger på britsen som sakta rör sig framåt medan vi tar bilder. Vi ser dej genom rutan hela tiden. Du är inte ensam. Du har en ringklocka i handen. Du kommer att kunna höra min röst när jag talar i mikrofonen. Det är viktigt att du ligger alldeles stilla.«

»Men om jag får panik?« Jag hör hur hennes andning accelererar. »Om det låter där inne. Knackar, som du sa. Jag klarar det inte.« Ebba sätter sig knyckigt ned på britsen. Kroppen är stel och omedgörlig.

»Du får hörlurar med lugn musik. Du kommer att höra det knackande ljudet i några omgångar. Om man blundar brukar det kännas bättre. Ska du försöka lägga dej ned.« Reflexmässigt tar jag en titt på klockan på väggen. Det här tar tid. Vi ligger redan en och en halv timme efter tidsschemat.

»Kan jag få något lugnande? Jag har hört att man kan få en spruta«, säger hon och jag tvekar. Om jag hoppar över min lunch och Lena sköter undersökningen, kan jag sitta hos Ebba. Det brukar kunna gå utan läkemedel om man har kroppskontakt. De allra flesta klarar det. Jag går ut i personalrummet för att se vad jag kan göra.

»Men det är väl bara att du ger henne Stesolid«, säger Lena och himlar sig. »Som du håller på kommer vi aldrig hem i tid. Patienterna där ute får vänta. Är det acceptabelt?«

»Kanske. Nästa gång Ebba kommer in vill hon säkert ha lugnande igen. Vi ger henne en bekräftelse på att det-här-klarar-du-inte-själv. Det är mycket möjligt att hon är ängslig för flera saker i livet. Ska vi tillhandahålla läkemedel som utvägen för all oro? Är det professionellt?«

»Ibland är du väldigt påfrestande«, säger Lena. »Vi gör magnetkamera. Punkt. Slut. Jag tycker inte det är röntgenpersonalens uppgift att lära människor hantera sin oro.«