Birgitta ger Suufi Ali hans första hälsokoll

Som flyktingsjuksköterska måste Birgitta Johansson vara en god lyssnare. Hon beskriver sitt jobb som en ständig etisk balansgång.

Birgitta Johansson är en av sju sjuksköterskor i Värmland som enbart arbetar med flyktingar. Uppdraget kommer från landstinget och sköts i Filipstad av Svensk hälsovård som driver vårdcentralen där.

Hon träffar flyktingarna i två situationer. För det första gör hon en hälsokontroll när de kommer till förläggningen.

– Jag kallar alla nya till ett hälsosamtal, det blir i genomsnitt ett hundratal i månaden. Då går vi igenom hur de mår. Sedan skickar jag dem vidare till röntgen och provtagning, berättar hon.

Suufi Ali kom till hennes mottagning på vårdcentralen för ett hälsosamtal. Det var hans första möte med Birgitta Johansson – för övrigt första gången som han i sitt 70-åriga liv var med om någon sorts hälsokontroll. »Helt frisk«, blev hans svar på hennes frågor. Sedan han fått ett provrör och instruktioner om hur man tar ett avföringsprov visar hon hur han ska gå till röntgen och provtagning. Några besök där blev det dock inte den här dagen. Suufi Ali ville vänta eftersom det var mitt i fastemånaden Ramadan.

Att vara flyktingsjuksköterska är ett tufft jobb, det kräver att man satsar mycket av sig själv, säger Birgitta Johansson.

När hon för snart två år sedan tog jobbet som flyktingsjuksköterska gällde det till en början bara ett år.

– Jag visste inte om jag skulle klara av det. Men jag trivs och får mycket tillbaka i kontakterna med alla flyktingar. Och jag har inga planer på att sluta.

Men visst är det ett grannlaga jobb, en ständig etisk balansgång.

– Ibland kan jag personligen tycka att någon borde få mer hjälp. Och jag förstår de kolleger som i hemlighet på sidan om ordinarie jobb hjälper flyktingar. De går in med sin yrkeskunskap som medmänniskor och jag kan inte tycka att det är fel – det finns så starka behov. Men jag måste följa de regler som finns och skulle knappast orka om jag engagerade mig för mycket.

Birgitta Johansson har både en mottagning på vårdcentralen i Filipstad, där hon arbetar två dagar i veckan, och i närbelägna Storfors.

Ett viktigt arbetsredskap är högtalartelefonen. Birgitta och flyktingarna, den här eftermiddagen de två somalierna Suufi Ali och Aadan Mahamed Mohamed, pratar nämligen med varandra via telefonen med hjälp av en tolk som sitter i Borlänge och som bokats i förväg.

– Vi har inga egna tolkar utan beställer från gång till gång, berättar hon.

Birgitta Johansson arbetar också med akutvård, enligt lagtexten sådan »akutsjukvård och sjukvård som inte kan anstå«.

– Vad det innebär är inte helt klart, det är mer en tolkningsfråga – utom när det gäller barn, för de har samma rättigheter som svenskar.

Birgitta Johansson säger att hon måste vara ganska hård i sin bedömning, eftersom det mesta upplevs som akut.

– De har dålig kroppsuppfattning och har svårt att beskriva sitt problem. För mig gäller det att bena ut det och det kan ta lång tid. Jag ser ofta på kroppsspråket eftersom jag inte har någon tolk då.

Vanligen visar det sig att det inte är något akut, utan handlar om andra saker, till exempel avslag på ansökan om att få stanna i Sverige.

– Jag blir mycket av en kurator som får förklara och informera, en som lyssnar och låter dem prata. Oftast är det mig de träffar först inom hälso- och sjukvården i Sverige och jag blir någon de känner att de kan lita på och vågar gå till.

Men det är inte alltid helt lätt. Många vill träffa doktorn, vilket de oftast inte får, även om hon kan boka en läkartid vid behov.

En del blir arga då. Birgitta Johansson berättar att det ibland smäller rejält i dörren ut till korridoren. vänd

– De flesta accepterar ändå beskedet och jag har aldrig blivit hotad. Däremot har jag ibland känt obehag i luften.

Birgitta Johansson gör inga hembesök.

– Jag hinner inte, säger hon.

I stället har hon öppen dörr, trots att hon egentligen ska ha tidsbeställning. Har hon möjlighet tar hon emot direkt, annars ber hon den sökande vänta.

Birgitta Johansson arbetar nära de andra på vårdcentralen. Även om hennes arbetsuppgifter avviker är hon beroende av hjälp från andra sjuksköterskor, läkare och annan personal.

– Vi har regelbundna träffar och pratar om olika frågor och problem. Det är viktigt eftersom de andra får ta hand om flyktingarna när de har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Det innebär inte att hon ingår i vårdcentralens ordinarie verksamhet, något hon tycker är bra.

– Det skulle inte gå. Mötena med flyktingarna tar längre tid eftersom det är svårare att få fram verkliga orsaker och att förklara saker och ting.

Att vara flyktingsjuksköterska ställer speciella krav, menar Birgitta Johansson.

– Man måste ha livserfarenhet, det är inget man börjar med som ny sjuksköterska. Men framför allt krävs det ett intresse för människor och andra kulturer, säger hon.

Det är något som hon har. Vid tre tillfällen har hon arbetat utomlands för fn: ett halvår 1989 och hösten-våren 1990-91 i Libanon och 1992 i Sarajevo-Belgrad-Zagreb i gamla Jugoslavien.

– Jag har också rest mycket, bland annat till arabstater som Egypten, Syrien och Jordanien. Alla erfarenheter som jag fått i fn-tjänst och under resor har jag mycket nytta av i det här jobbet.