Jag har precis lutat mig tillbaka i soffan och en av mina hundvalpar sover tryggt i mitt knä. Då knackar det på
dörren. Nej, tänker jag. Jag orkar inte... För jag vet ju vad det gäller. Det är problem på sjukhuset och de har inga läkare att tillgå. Jag vecklar upp lappen från sändebudet
- det är problem med en förlossning. Jag rusar dit! Förlossning, tänker jag... då kan det vara bråttom...

När jag kommer fram till avdelningen står barnmorskan vid patienten och ser uppgiven ut. En blålila hand sticker fram. Handpresentation, hmm... Att barnet inte har klarat sig förstår jag genast, nu gäller det att rädda mamman. »Vi får snitta« säger jag bestämt, och hör själv hur det låter som något ur en sjukhussåpa. Vi rullar in henne i operationssalen och jag tar en snabb titt på hennes handflator och insidan av ögonlocken. Anemisk med Hb runt 60-70 säger mitt kliniska öga. Vågar vi operera?

Jag skickar efter personen som ska få skära i kvinnans buk och letar reda på hennes anhöriga. »Ni måste lämna blod«, förklarar jag. Men de tycks inte förstå allvaret, eller så är det traditionell övertygelse som hindrar dem. Åter hos kvinnan tänker jag på dilemmat jag ställts inför. Ska jag besluta om kejsarsnitt på en anemisk patient? Eller ska vi inte utsätta kvinnan för risken, låta henne dö och skylla på otillräckliga resurser? Ingen skulle klandra oss för att välja det sistnämnda, det är vardagsmat här. Jag väljer det förstnämnda.

Vi sätter i gång efter att operationslaget och framför allt patienten själv bett en bön. Jag söver, vi skär. Puls och tryck stabilt, tack och lov. Till slut har vi sytt igen och väcker patienten. Vi klarade det och en stark känsla av gemenskap sprider sig bland oss. Jag ler mot kvinnan när vi lämnar över henne och vi går trötta hem, var och en till sig. Väl hemma har jag svårt att somna. Jag tänker på alla människors rätt till hälsovård, men som bara är få förunnat. Jag tänker på mig själv som sjuksköterska i denna utsatta situation.
Varför valde jag bort reglerade arbetstider, begränsat ansvar, och tillgängliga resurser? Det är ju rätt tryggt med blodcentraler, kunniga kolleger och narkosteam som rycker ut. Ändå har valet aldrig varit svårt!

Sara Kitabwalla
sjuksköterska, Läkare utan gränser