»Här på avdelningen är tonen rå men hjärtlig. Jag hoppas du ska trivas hos oss.« Avdelningsföreståndaren lägger armen om mina axlar och jag tänker att det hoppas jag också. En fast tjänst med bra ingångslön och önskeschema och gångavstånd hemifrån. Man har tur som en tok.

»Det var ju tänkt att du skulle gå bredvid den här c-turen, men din kollega har ringt sig sjuk. Oss emellan så har hon lite trassel med nerverna. Så du får klara dej själv är jag rädd. Det fixar du det vet jag. Det är inte så märkvärdigt.« Hon ler mot mej och nickar. Min protest fastnar i halsen.

»Du kan gå och ta rapport av Stig. Verkar han disträ så är det för att han har lite skilsmässobekymmer just nu. Frun bara stack, vet du. Med nån jävla grek. Han är ensam med fyra ungar. Ekonomin är väl inte den bästa heller. Det blir nog bra, med c-turen. Får du bekymmer är det bara att du kommer till mej. Jag tänkte vi kunde ta ett utvecklingssamtal på onsdag.«

Kväll. Jag ser mej om efter personalen i dagrummet på avdelning 7. En liten gumma sitter lutad åt sidan i sin rullstol parkerad framför tv:ns myror-och-maskar. Det vita håret är uppsatt med tubgas i en tofs mitt på huvudet. Bredvid henne en rund liten tant som är nyrullad i håret. För att hålla det hela på plats har man fixerat spolarna med ett par nätbyxor. Jag hör röster nedifrån korridoren och går dit.

»Har du pissat ner dej igen, Pisslisa. Man hinner fan inte vända ryggen till så ringer du. Jag blir så jävla trött. Vet du hur ont i ryggen jag har? Skiter väl du i, Pisslisa.«

»Måste ni ta så kallt vatten«, säger en liten röst.

»Ska vi stå här och vänta på varmvatten får vi stå hela natten. Vi har faktiskt 30 patienter till att ta hand om, vet du.«

Jag står där och hör. Känner att jag skakar inombords. Ska jag göra mej till ovän med dem redan första självständiga arbetspasset? Jag harklar mej och stiger in i rummet.

»Är du den nya syrran?« Två medelålders kvinnor vänder sina ansikten mot mej med viss nyfikenhet. Jag sträcker fram handen för att hälsa. En av dem gör en avvärjande gest med sin plastbehandskade näve. »Kan du fixa ett par Doleron. Jag har så jäkla ont i ryggen?«

»Jag kan inte ge dej något som inte är mitt«, säger jag. Vad ska jag svara? Situationen känns allt mer olustig.

»Men för fan, annars måste jag gå hem. Vad kostar inte det landstinget?« Hon följer med mej till medicinrummet och hugger röret direkt. Det kan inte vara första gången. Hon verkar hitta själv. »Jag behåller dom här så slipper jag tjata på dej. Just det, Kalle saggar om att han har ont i bröstet igen. Det brukar aldrig vara nåt - ställ inte till med hela cirkusen är du snäll. Du får väl gå dit om du tycker det.«

Ska just ringa distriktsläkarjouren när jag ser avdelningsläkaren på väg mot min expedition. Han följer till min obeskrivliga lättnad med in till patienten. Jag tar ett ekg. Det är utan anmärkning.

»Vilken tur att du kom förbi, det är något mer jag skulle vilja tala med dej om«, säger jag.

»Tror du det kan vänta tills i morgon. Jag har lite brådis. Frugan är sjuk. Jag tänkte du kunde låsa upp medicinrummet åt mej så jag kan ta en kur Amoxicillin. Vi har Amoxicillin hemma,
eller hur?«