Det hände sig för 44 år sedan. Tioåriga Britt-Marie var inne på sjukhuset i Linköping för undersökning av det hjärtfel hon hade sedan födseln. Efter varje provtagning fick hon följa med när provet skulle lämnas på laboratoriet. Och sedan de dagarna var saken klar: hon skulle arbeta inom sjukvården när hon blev vuxen.

Ändå blev det inte som hon hade tänkt sig. Hon utbildade sig inte till sjuksköterska som hon först ville utan till laboratorieassistent. En läkare, han tänkte på hennes hjärtfel, sa att det kunde vara tungt att vara sjuksköterska och undrade om hon inte i stället skulle bli laboratorieassistent. Då skulle det inte bli så många besvärliga lyft, sa han.

Och så blev det. Nio år senare, 1969, tog Britt-Marie Jaensson sin examen inom klinisk kemi och började arbeta på kemiska laboratoriet i Linköping - på det sjukhus och i den stad hon har varit trogen i hela sitt liv.

Men i dag, 25 år senare, arbetar hon inte som biomedicinsk analytiker utan som säkerhetschef för hela sjukhuset.

- Fast om jag kommer in i ett laboratorium känner jag mig inte som säkerhetschef utan som biomedicinsk analytiker. Det händer att jag, när jag passerar ett labb, går dit utan att ha något ärende bara för att känna atmosfären.

Britt-Marie berättar att hon ibland saknar laboratoriearbetet, framför allt mikroskopin. Det händer att hon till och med går och sätter sig med ett preparat i ett mikroskop. Reaktionen på laboratoriet blir då ofta ett skratt.

- Men ibland vill de ha råd. Jag var med om att bygga upp sjukhusets parasitologverksamhet och det finns inte så många med den utbildningen.

Kanske finns det ett samband mellan yrkena biomedicinsk analytiker och säkerhetschef. En biomedicinsk analytiker måste vara mycket noggrann när hon gör sina analyser och för en säkerhetschef är alla detaljer a och o.

- Det ligger i yrket som biomedicinsk analytiker att gärna kontrollera en gång för mycket, att tänka litet extra. Kanske har vi det i vår personlighet och kanske är det orsaken till att vi väljer just det yrket, säger hon litet eftertänksamt.

Bakgrunden som biomedicinsk analytiker är bra för arbetet som säkerhetschef, fortsätter hon, inte minst den kunskap om kemikalier som hon fick i sin grundutbildning. Dessutom var hon under åren som biomedicinsk analytiker runt på många avdelningar på sjukhuset och fick både en lokal- och personkännedom som hon i dag har stor nytta av.

Det är viktigt att se att man kan dra nytta av utbildning och erfarenhet på olika sätt i karriären, tycker hon.

Samtidigt finns det förstås en rad skillnader. En är makten.

- Makt i sig är inget att eftersträva, jag arbetar mera som konsult och försöker att få verksamheten att förstå varför, säger hon.

Som säkerhetschef måste hon dock tala om vad som gäller och påpeka det hon anser är fel eller sådant som måste åtgärdas. Det är hennes skyldighet att ta del av alla nya lagar och bestämmelser och se till att de följs på sjukhuset.

Vad händer om man inte följer ett påpekande?

- Då får jag gå till landstingsdirektören som får peka med hela handen.

Hur kom då biomedicinska analytikern Britt-Marie Jaensson att ta klivet till jobbet som säkerhetschef för ett stort universitetssjukhus?

- Det började med att jag blev brandombud på labbet och fick arbeta med olika säkerhetsfrågor. Jag kände att det var roligt att försöka förebygga
i stället för att ingripa när något redan hade hänt.

Sedan rullade det på och säkerhetsarbetet tog allt mer tid. Det dröjde inte länge innan hon arbetade halvtid som biomedicinsk analytiker och halvtid med säkerhetsarbete. Och när säkerhetsenheten i mitten av 90-talet skulle utvidgas från en till två tjänster blev hon biträdande säkerhetschef.

- Då tyckte jag att det skulle bli skoj att arbeta med säkerhet på heltid och jag har aldrig ångrat mig.

Däremot var Britt-Marie Jaensson tveksam, ja mer än det, när hon erbjöds att bli säkerhetschef för två år sedan.

- Jag tackade nej flera gånger. Tyckte att det var ett så stort ansvar, att jag inte hade nog med kompetens och att det säkert fanns andra som var bättre.

I stället krävde hon att tjänsten skulle utannonseras. Och när Britt-Marie Jaensson erbjöds tjänsten igen sa hon ja först när hon såg att hennes kompetens stod sig bra jämfört med de andra sökandes.

- Fast det är nog ett kvinnligt drag att göra på det här sättet. En man hade säkert sagt ja direkt, funderar hon.

Säkerhetsarbetet berör många områden, bland annat brandskydd, medicinsk teknik och information.

- Brandskyddet till exempel är jätteviktigt. Branden i Växjö förra året när ett par patienter på en psykiatriavdelning omkom blev en varning. Mycket ställdes på sin spets, inte minst var ansvaret ligger. Vi har också haft några mindre bränder, men som tur är ingen allvarlig. Eftersom vi också är ett utbildningssjukhus så krävs det extra utrustning, information och utbildning med tanke på alla studenter som rör sig i lokalerna.

En annan händelse som ännu påverkar säkerhetsarbetet är dialysolyckan på sjukhuset 1983. Den ligger som en skugga över verksamheten, säger hon.

- Var så säker på att personalen på den medicinsk-tekniska avdelningen är noggrann. En av teknikerna då finns fortfarande kvar och han lämnar inget åt slumpen.

Patientsäkerheten genomsyrar säkerhetsarbetet på olika sätt. Mycket arbete ägnas till exempel åt att rapportera och hantera avvikelser och säkerhetsenheten medverkar i utredningar och gör riskanalyser, berättar Britt-Marie Jaensson.

Ett speciellt problem är stölder, de ökar år efter år. Det som stjäls mest är datorer och annan utrustning samt plånböcker. Inte så ofta mediciner. Men medicinstölderna innebär i stället mycket mer jobb eftersom de är svårare och känsligare att utreda. Men Britt-Marie Jaensson tycker att samarbetet med polisen fungerar bra.

- Det finns faktiskt en polisman som är speciellt avsatt för sjukhuset och som har sitt kontor nära sjukhuset, berättar hon.