Redan när vi gör upp om att träffas berörs jag av hennes energi. För mig själv kallar jag henne »vulkanen«. Och det är ju passande - hon kommer från en vulkanö och har flyttat till en annan.

Jag blir inte besviken när vi träffas på ett kafé i centrala Reykjavik. Cecelia Sazon spritter av energi. Det är inte svårt att föreställa sig hur hon tar sig an arbetsuppgifterna när en patient kommer till akutmottagningen på Landspitali, det stora sjukhuset i Reykjavik där hon arbetar.

Fem års studier ledde fram till sjuksköterskeexamen på Filippinerna 1980. Men nu arbetar hon på Island?

Det är faktiskt inte helt ovanligt att man hittar filippinska sjuksköterskor i den isländska sjukvården. För många är utbildningen ett sätt att skaffa sig ett jobb i ett annat land. Men Cecelia Sazon hade egentligen inte tänkt emigrera. Och definitivt inte till Island. Hennes väg till Reykjavik är allt annat än spikrak.

När hon var klar med sin utbildning och hade arbetat ett halvår blev hon (och 300 andra sjuksköterskor) uppvaktade av det amerikanska University Hospital i Beirut, Libanon. 60 valdes ut. Cecelia Sazon var en av dem.

Men hon stannade inte länge i Beirut. Det var fortfarande oroligt efter inbördeskriget. Snart flyttade hon till grannlandet Syrien och ett arbete på intensiven på ett av sjukhusen.

- Sedan tänkte jag resa hem. Men en bekant lockade mig till Amman i Jordanien. Där träffade jag Ulf.

Ulf, det är den man som Cecelia nu är gift med. Han arbetade på svenska ambassaden. De möttes på ett Barbq-party som usa:s beskickning ordnade. Eller man kanske skulle säga att Ulf mötte Cecelia.

- Det var en nyskild, tråkig svensk man. Jag glömde bort honom så fort jag lämnat partyt. Men han ringde mig. Och så blev vi vänner.

Med tiden blev Ulf och Cecelia så mycket vänner att de beslöt sig för att flytta ihop.

I september 1987 var det dags. Ulf Svenér arbetade då på svenska ambassaden i Reykjavik. Det var alltså hit Cecelia Sazon kom från Amman. I december fick hon arbete på Landspitali, det stora sjukhuset i Reykjavik.

Men än var det långt till en isländsk legitimation. Cecelia Sazon började genast studera isländska på universitetet. Men hon kunde inte släppa sjukvården. Under tiden arbetade hon på flera olika avdelningar på sjukhuset: allmänkirurgi, cancer- och hjärtavdelningar, ortopedin.

- Isländska är ett svårt språk, men islänningarna vet det och är mycket hjälpsamma och förstående. Det gäller både patienterna och arbetskamraterna, säger Cecelia Sazon.

Efter två år gick hon igenom ett litet prov med tio-tolv frågor och saken var klar: hon hade sin isländska legitimation.

När fotografen Anders Olsson vill ha bättre ljus föreslår Cecelia att vi ska gå till konstmuseet några kvarter bort, där finns det ordentlig belysning. Men när vi kommer dit blir vi stoppade. Svenska kungen är på besök och ska just överlämna sin gåva till isländska staten.

- Javisst ja, säger Cecelia Sazon, det visste jag ju men jag hade glömt bort det.

Som hustru till en ambassadtjänsteman kunde hon ha varit med vid ceremonin. Men hon föredrar att träffa Vårdfacket...

Även om islänningarna är stödjande och förstående tror Cecelia inte att hon någonsin skulle kunna få ett chefsjobb här.

- Vi asiater är »second class«, säger hon och börjar plötsligt prata engelska. Jag kan inte sätta fingret på något konkret, det är en känsla jag har. Men jag är övertygad om att det är så, kanske har det med språket att göra, att de vet att jag aldrig kan bli tillräckligt bra på isländska.

1991 återvände paret till Stockholm. Nu var det dags att skaffa sig svensk legitimation.

- Det var det svåraste jag har varit med om. Det gällde ju inte bara att lära sig svenska, även om språkprovet var nyckeln. Det var också författningskunskap och fass. Men praktik behövde jag inte göra tack vare min isländska legitimation.

Det tog sju år att bli godkänd i Sverige! Cecelia Sazons omdöme om Sverige är att det är »ett mycket byråkratiskt land«. Hon jämför med Island, där det var mycket mer »happy-go-lucky«, mycket mer bekymmersfritt att bli legitimerad.

Under processen fram till sin svenska legitimation arbetade Cecelia Sazon som undersköterska på Betaniastiftelsens sjukhem i Stockholm. Men så fort hon fått legitimationen gav hon sig av till Norge, ditlockad av en god vän.

1999 var dags för hennes man att få en ny utlandsplacering. Han hade att välja mellan Zimbabwe och Peru. Det blev Island.

- Det var jag som ville hit. Jag var faktiskt lite rädd för att arbeta i Afrika eller Sydamerika - som sjuksköterska kommer man i kontakt med många sjukdomar och jag ville inte drabbas av vare sig hiv eller malaria.

Som tur var passade det också den svenska utrikesförvaltningen att ge Ulf Svenér en andra placering i Reykjavik.

Nästa år står Los Angeles i tur. I alla fall för Cecelia Sazon. Hon har redan förberett sig för det. Hon har nämligen nyligen klarat proven för den amerikanska legitimationen, och också blivit lovad arbete.

Hur orkar hon starta om på nytt och på nytt?

- Jag är stark. Jag älskar mitt yrke - det är halva mitt liv. Bara jag får arbeta som sjuksköterska trivs jag vart jag än kommer.

Självfallet spelar det in att två av hennes syskon bor i Los Angeles. Och att det blir närmare hem, till mamma och pappa och de fem syskon som bor kvar i Filippinerna.

Men sedan får det räcka, hon är ju i alla fall 45. Säger hon och börjar genast prata om att hon skulle vilja bli Nurse Practioner, det vill säga få rätt att själv ställa diagnos och ordinera.

Men inte forska. Sjuksköterskor forskar alldeles för mycket. Cecelia själv vill vara nära människor som behöver henne. Och hon ser på sitt yrke lite som ett kall. Pengarna betyder inte mer än att man måste ha till hyra och mat.

Maken Ulf, då? Jodå, han får gärna följa med till Los Angeles. Och kan inte utrikesförvaltningen ordna något åt honom där är han beredd att ta tjänstledigt. Och bygga sig ett hus i Filippinerna. Dit kan de båda dra sig tillbaka när Cecelia är klar med sitt sjuksköterskearbete. Då har hon fullbordat sin jordenruntresa, även om den har tagit flera decennier.